Längtar till jobbet...

Alltså, att vara hemma en hel dag med en karl som är sjuk är inte lätt! Misstolka mig rätt nu - jag tycker jättesynd om M för han mår verkligen skit, men nu har jag fått höra om 1 miljon olika krämpor sedan i torsdags, så nu är medkänslan så gott som bortblåst... Jag har NOLL energi kvar!
Efter att ha fixat frukosten imorse och kommit hem från läkarbesöket, så jag jag rensat ur frysen, handlat, lagat mat, diskat, kört 2 maskiner tvätt och hängt upp kläder samt passat upp på/tagit hand om Alva...
M har legat i sängen och ömsom sovit och ömsom kollat på datorn...och samtidigt uppdaterat oss om hur dåligt han mår...

Alltså, i torsdags började det med en frossa som höll i sig i typ 2 dagar, sen fick han diarré, sen nackvärk, sen värk i tummen (!) och nu är det en huvudvärk som typ aldrig släpper...
Hjärnhinneinflammation?

I måndags fick Alva vara hemma med M, men imorgon offrar jag mig och går den extra promenaden till hennes dagis så att hon får komma ut och träffa sina kompisar.
Egentligen vill jag helst slippa att gå så mycket som möjligt, men M:s humör är ju inte direkt på topp efter fem dagars sjukdom och samtidigt kan det ju vara skönt för honom att få vara lite ifred också.

Jag kom precis på att jag ju inte har berättat om vad narkosläkaren sa på mötet idag, men det tar vi imorgon; nu är det dags att sova...