Fastnat i lekhörnan på Maxi...

Tänkte låta Alva kika lite snabbt på leksakerna, men nu har vi suttit här i typ 20 minuter och varje gång jag säger att vi ska gå, så får jag till svar: "Men bara liiiite till, mamma"! Och jag kan ju såklart inte säga nej...

Världens finaste Alva!

En tanke som slog mig:

Jag tror inte på förhållanden sprugna ur vänskap; jag tror på passion och glöd...

Finns attraktionen där ska den inte motarbetas, utan man ska ta den för vad det är och låta sig svepas med...

Är man redo så är man redo!

Och är man inte redo så får man vänta tills man är redo!
Det var kvällens visdomsord från mig - godnatt!

En liten uppdatering:

När jag och M träffades en oktobernatt år 2000 hade jag precis avslutat ett kort halvtrist förhållande och ville verkligen träffa nån ny spännande person. Och där var han - på Meket av alla ställen (ett mc-hak i stan). Han följde med mig hem på kvällen och vi PRATADE hela natten, och sen den kvällen var det liksom vi. Redan på nyårsafton var han hemma hos oss och skålade in det nya året med min familj, och det kändes sååå rätt!

På den tiden tränade han kampsport och läste på högskolan, men det var liksom inga konstigheter - vi träffades VARJE dag, och om vi mot all förmodan inte träffades så pratade vi i telefon flera gånger under dagen.

Han skrev små gulliga lappar till mig hur ofta som helst, köpte små gulliga presenter och bjöd ut mig på restaurang titt som tätt. Han ville verkligen vara med mig hela tiden och det kändes så underbart!

Jag har aldrig känt mig så älskad av någon som jag gjorde av M!

Jag visste att vad som än hände så skulle han finnas där för mig, och den känslan är verkligen obetalbar...

Det fanns liksom ingen tvekan - det var han och jag mot världen, och vi skulle åldras ihop!

Nu blev det ju tyvärr inte så, i och med att vi har separerat och har en del år av tjafs och besvikelser bakom oss, men det jag undrar med det här inlägget är om man någonsin kommer få uppleva den känslan igen, eller om jag har fått min kvot i livet!?

Självklart kommer både han och jag att träffa personer som vi kommer få känslor för och som kommer att betyda mycket för oss i framtiden, men det vi hade var ju ändå något unikt (ja, jag vet... det säger alla som har varit kära i någon nångång...)

Jag är lite rädd för att aldrig mer få uppleva den känslan som jag delade med M, samtidigt som jag känner att han har satt ribban högt - idag skulle jag inte kunna nöja mig med en partner som inte går in för förhållandet till 100%.

Den personen som jag träffar ska vilja umgås med mig 24 timmar om dygnet och knappt kunna vara vaken utan att tänka på mig, för det är så jag vill känna för honom...

Om jag vill träffas en kväll vill jag inte höra att personen i fråga är för trött och hellre ligger hemma i soffan och kollar på teve för sig själv, för då kan det lika gärna kvitta... Fattar ni vad jag menar? Självklart kan man vilja vara för sig själv ibland och ibland är man ju faktiskt väldigt trött, men jag gillar inte känslan av att vara bortvald för att personen i fråga är bekväm av sig. Den ursäkten kanske funkar om man har träffats väldigt intensivt i några månader, men i början av ett förhållande tycker jag att det hör till att man är lite kär och galen och går lite utanför ramarna. Eller? Är jag helt ute och cyklar?

Det jag vill ha sagt med detta är att jag hoppas att jag någon gång mer i mitt liv får uppleva den stora KÄRLEKEN, för jag saknar verkligen känslan av att vara huvudpersonen i någon annans liv...

Jag saknar passionen och glöden och glädjen och pirret och lyckan och ruset man får av att vara kär!!!

Alva valde mat idag:

Ris och korvstroganoff (6p).

Sitter och kollar på Ullared på 5:an, och faan vilket skönt program! Men vad pinsam Peter Wahlbeck är...

Idag har det gått bra med pointsen, men jag är så himla godissugen just nu!

Till frukost åt jag två skinkmackor och en kopp kaffe (4p), till mellanmål blev det 1 äpple och 1 päron, till lunch VV-fiskgryta (4,5p), till middag ris och korvstroganoff (6p), till kvällsmat åt jag en skinkmacka (2p) samt lite popcorn och Cola zero (2p).

Imorgon är jag ledig och då är det tvättstugan som gäller... Sen på kvällen har vi Maxi-träff med samkväm och god mat - kul!

M är snäll och tar Alva så att jag kan gå dit...

Nej, nu ska jag fortsätta kolla på teven.

Vi hörs!

Ett år äldre...

Idag fyller jag 33 år, och det känns väl helt okej!

Det värsta är bara att för en liten stund sen slog det mig att det här är min första födelsedag utan mamma, så jag fick en liten gråtattack och nu svider det som eld i ögonen...

Jag fick en bukett med röda rosor av M och Alva förut, och den ställde jag vid kortet av mamma och då blev det så himla jobbigt helt plötsligt. Usch, jag fasar inför julen...

Annars har dagen varit jättebra!

Jag fick sovmorgon imorse, och eftersom M hade Alva kunde jag springa runt här i lägenheten och städa och baka i lugn och ro.

Det blev hembakade kolakakor, chokladbollar och chokladmarängtårta. Smaskigt!

Och vad fick jag då? Jo; en jättefin prydnadskudde, varma sockar, en bukett röda rosor, en back julmust (!), 2 Delon bodybutter (en kokos, en granatäpple), 2 gröna växter i svarta höga krukor, 1 grön växt i en vit kruka och pengar...

Och mängder av gratulationer på Facebook :-)

Så här spenderar jag min lördagkväll...

Rolig middag...eller inte...

Nu ikväll hade jag bara 5 points kvar att äta för när jag kom hem, så middagen går ju inte till historien som världens godaste direkt... men den duger för mig!

Jag är verkligen supertrött just nu, så antagligen kommer jag att gå och lägga mig ungefär samtidigt som Alva ikväll. Och hon är så fruktansvärt grinig för tillfället, så hon kommer ju att åka i säng hyfsat snart...

Egentligen har jag en webbaserad ATG-utbildning att göra inom snar framtid, men jag orkar verkligen inte med den ikväll - fr o m 1 januari ska alla anställda hos oss ha gjort den för att vi ska kunna bli live-ombud, men den får vänta...

Nu tjatar Alva hål i huvudet på mig om att hon vill ha välling, så jag går väl och ordnar till den..

Jag stannar på 19 points idag, och vi hörs imorgon igen!