Mina busungar

I förmiddags så åkte vi till Mariestad och hälsade på farmor, farbror och lillebror, och innan vi åkte hem så stannade vi till på lekplatsen en stund. När vi var där blev jag så himla ledsen för jag kom helt plötsligt att tänka på pappa, så jag satt där på en parkbänk och lipade medan ungarna lekte :-(

Faan, vad mitt liv har förändrats bara under de senaste 6 åren - jag har fått två barn och samtidigt förlorat både min mamma och pappa...
Man har ju liksom en föreställning om att ens föräldrar ska leva tills de blir gamla; att man ska få skjutsa runt dem i rullstol och hälsa på dem på ålderdomshemmet; att ungarna ska ha sina älskade mor- och farföräldrar kvar som kan berätta om hur det var när de var unga; att de ska finnas där och dela alla ens stora ögonblick i livet: födelsedagar, barnafödande, giftermål etc...

Och nu sitter man här helt ensam... Eller ja, helt ensam är man ju såklart inte, men det känns så ibland :-(
Man har ju så många fina människor omkring sig, både familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater, men JAG VILL HA MIN MAMMA OCH PAPPA HÄR!!!

Varför ska just JAG behöva leva resten av mitt liv utan någon förälder vid min sida? Och på tal om resten av livet; hur lång tid har jag själv kvar!?! Mamma dog när hon var 54 år och pappa begravdes på sin 59-årsdag...
Inga lysande framtidsutsikter direkt :-(