Så jag gjorde iordning potatisgratäng, vitlöksmarinerad helstekt fläskytterfilé och en sallad med isberg, gurka, tomat och vattenmelon. Sen bjöd vi hit M:s mamma också, och vegetarianerna i släkten fick vegetarisk schnitzel istället för kött ;-)
Till efterrätt så hade jag bakat en Silviakaka, och sen hade farmor med sig jordgubbar och glass också...
Mitt i maten så kom brorsan och hans son upp på besök också, så vi har haft en riktigt trevlig eftermiddag!
Det är så himla tråkigt att man är så dålig på att bjuda in folk i vardagen - man väntar ju typ alltid tills någon fyller år och slår på stora trumman, men det är ju så enkelt att bara laga till något gott och träffas för att det är så himla mysigt!
Imorse så vaknade jag upp helt genomsvettig och illamående med världens migrän efter allt smågodis igår :-(
Jag tog två värktabletter och sen släppte det, som tur var! Efter det så dukade jag fram frukosten och kände mig jätteglad och på superbra humör, för att sekunden senare få värsta brytet och sitta och storgråta vid matbordet...
Jag kände mig så eländig och ensam och förvirrad!
Jag tänkte på hur mycket jag saknar mamma och pappa, hur otillräcklig jag känner mig som mamma och flickvän och hur dåligt jag egentligen mår innerst inne...
M tröstade och sa så kloka saker; att det inte är konstigt att jag reagerar så efter allt som har hänt och att jag har stängt av för att kunna hantera smärtan och överleva vardagen, och att jag inte har kunnat återhämta mig mellan varven p g a för lite egentid!
Och det är ju verkligen så - det har inte funnits utrymme för något annat än att gå upp på morgonen, få iväg ungarna till dagis och skola, jobba, hämta ungarna, fixa mat, hämta M på stationen, göra iordning ungarna för kvällen och sen sova...
M frågar ibland vad jag har för drömmar och visioner i livet, och jag är helt tom!
Jag har inga framtidsutsikter...
Och det är inte det att jag känner mig konstant deppig och bara vill gå och dö, utan det är bara tomt! Det är svårt att förklara, speciellt för en människa som mår bra och aldrig har varit i min situation, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar!
Det finns så mycket i mitt liv som jag är nöjd med och så många människor omkring mig som jag älskar, men jag lever liksom i en liten bubbla och känner att jag inte riktigt når fram till mitt "riktiga" jag!
Vardagen flyter på, men det är liksom inte mer än så...
Dock så sa M att han tyckte att det kändes som att jag var på rätt väg, så jag hoppas att jag hittar tillbaka till mig själv inom en snar framtid.
Jag tror att allt egentligen började när Alva föddes; förlossningen blev en mardröm och man trodde att livet skulle bli underbart med barn, men så drabbades man av en förlossningsdepression istället, M var helt ute ur bilden och vi flyttade isär... Sen flyttade vi ihop igen, och mamma dog. Jag och M separerade igen, flyttade ihop, Noel föddes och pappa dog...
Det har helt enkelt hänt alldeles för mycket på alldeles för kort tid!!!
Oj, nu har jag suttit här och skrivit under hela Alvas simlektion. Nu ska vi åka hem och lördagsmysa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar