Ligger här i sängen och lyssnar på regnet som smattrar på rutorna... Och till helgen så ska det bli +20 grader - omväxlande aprilväder...
Tidigare idag så pratade jag med min farbror, och då slog det mig vad lätt det är att glömma bort människor i sorgen... De senaste dagarna så har jag ju tyckt mest synd om mig själv såklart, och på god andraplats har farmor kommit; hon är ju ändå gammal (84 år) och sjuk, och har förlorat ett barn! Sedan har jag tänkt mycket på brorsan också; han delade ju sin vardag med pappa och var dessutom den som hittade honom död i sängen och "tvingades" göra återupplivningsförsök... Vad hemskt!
Men tänk på min farbror då!!!
Han har ju växt upp med pappa och delat nästan 55 år med honom... De gick på hockey tillsammans, firade alla högtider tillsammans, handlade åt farmor tillsammans en gång i veckan m m... Vilken förlust!
Jag har ju trots allt min familj, men både min bror, farbror och farmor bor ensamma och går och lägger sig ensamma... Det är INTE mest synd om mig själv!!!
Sorgen drabbar ju alla! Även min andra bror och Alva och pappas kompisar är ju ledsna, men det är ju så lätt att glömma bort det och bara fokusera på sig själv och sin egen saknad...
Och på tal om saknad så saknar jag min pappa jättemycket! Jag hoppas att han har det bra, vart han nu är någonstans...
Och nu är det dags för mig att sova!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar