Jag har ju som sagt haft huvudvärk större delen av dagen, samtidigt som jag har varit frusen och känt mig allmänt nere och omotiverad... Jag är helt tom och utmattad!
Jag ser liksom inget positivt med något just nu... Jag drar mig undan kollegerna på jobbet. Jag går och lägger mig tidigt för att dagen ska ta slut. Jag orkar inte ta tag i något eller engagera mig. Jag ser inte fram emot något. Jag har börjat ifrågasätta hela mitt liv och meningen med allting.
Jag saknar pappa!
Jag saknar mamma!
Jag tror att jag är på väg in i en depression, eller nåt... Usch, ska man verkligen behöva stå ut med den här sorgeklumpen i bröstet resten av livet?
Vad har jag gjort för ont för att förlora båda mina älskade föräldrar?
Varför måste just mina barn tvingas växa upp utan morföräldrar?
Livet är för jävla orättvist!!!
Usch, jag ser verkligen inte ljust på tillvaron just nu :-(
Som det känns för tillfället så håller jag huvudet ovanför vattenytan enbart för att mina barn behöver mig... För min egen del så känner jag bara en enorm tomhet! Och hopplöshet...
MEN det blir säkert bättre med tiden...
Sådär, nu har jag fått gnälla av mig lite, så nu blir det sängen... Godnatt!
3 kommentarer:
Hej! Har läst här ett tag och kan bara säga att jag lider enormt med dig. Har också förlorat närstående vilket resulterat i depression. Därför ringde det en liten klocka i mig nu när jag läste detta inlägg. Har du någon du kan prata med? Om inte, ta kontakt med närmsta sjukhus, där finns det utbildade socionomer och präster som hjälper människor i sorg. Är oftast lättare att prata med en utomstående än en familjemedlem som står i samma sorg, förstår du hur jag menar? Det är inte meningen att du inte ska känna glädje eller mening även om du bär sorg. Kan bara föreställa mig vilken enorm chock det måste varit för er, vilket också bidrar till många frågor och förtvivlan.
Gör dig själv en tjänst och skaffa dig någon att prata med, det är absolut inte skämmigt på något sätt utan en investering inför ditt framtida liv. För det är ju faktiskt så att åren som småbarns förälder går väldigt fort, jag har redan missat 1 1/2 år av min sons liv pga depression, och det har inte varit värt det! Detta är inte menat som en pekpinne, du gör helt som du vill, utan se det som ett råd från en tjej/mamma i samma sits som du själv, som inte sökte hjälp..
Många styrkekramar E-L
Jag förlorade min mamma förra tisdagen bara 56 år gammal helt oväntat och jag mår också sååå dåligt. Jag vet inte hur jag ska klara mej igenom allt. Mitt hjärta bara gråter och jag förstår att vi sitter i samma sits. Livet är orättvist!!!
Kram till dej från Kamilla
Du har inte gjort nåt ont alls för att förtjäna att mista båda dina föräldrar.....livet är bara så grymt orättvist....
Prata med någon och vänta inte du kommer snabbare att må bättre fast sorgen efter dina föräldrar kommer du känna hela livet men det kommer nog kännas bättre ändå.
Jag har båda mina föräldrar kvar men dock så drar jag inte överens med min pappa och träffar honom endast för ett måste typ varannan månad.Det är oxå ett dilemma när man känner sig undanskuffad av sin föräldrer som finns där och lever i samma stad....Har insett att det är hans förlust då han missar sina 2 barnbarn och deras uppväxt och mitt liv....men det är hårt ändå.
Ramlade in på din blogg av en ren slump och kommer absolut fortsätta läsa...Kämpa på och ta hand om dig och din familj./L
Skicka en kommentar