Hur kan så mycket hat rymmas i en enda människa? Och hur cynisk kan man bli när man klär ut sig till polis för att skapa ett förtroende, och sedan börjar meja ner ungdomar med dumdum-kulor?
Jag finner inga ord...
Tankarna går till de döda, de överlevande, familj, släkt, vänner, det norska folket...men även till Anders Behring Breiviks mamma - vad hemskt att leva med vetskapen om att ens egna son har uträttat detta vansinnesdåd!
Kan man älska sitt barn efter detta?
Har hon skuldkänslor och anklagar sig själv för att ha fostrat det här monstret?
Hur skulle man själv ha reagerat?
Usch, det gör ont i hjärtat av att bara tänka på det här hemska som har hänt...
Tänk om ens egna barn hade befunnit sig där på ön...
Människor dör och oskyldiga dödas varje dag och överallt i världen, men en sån här händelse får en ju definitivt att reflektera över livet...
Jag är så glad och tacksam för min fina familj och mina fina vänner - kram på er, allihop!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar