Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så började nog min viktuppgång i samband med alla myskvällar och goda middagar som blev ett stående inslag i vardagen när jag träffade M - så jag skyller helt enkelt mina extrakilon på honom ;-)
Skämt åsido - jag har nog ALLTID pendlat upp och ner i vikt, och haft ett komplicerat förhållande till mat och min kropp...
Men jag vågar nog också påstå att två graviditeter inte hjälper viktnedgången på traven! Även om man absolut inte kan skylla allt på dem...
Mitt största problem är nog att jag är så in i bängen bekväm av mig och att jag ofta lider av "åh-vad-det-är-synd-om-mig"-syndromet... Det är ju mycket enklare att bre några mackor till kvällsmat än att ställa sig och laga något nyttigare, och om jag har bestämt mig för att inte äta bröd så är det ju så hemskt synd om mig som inte får äta goda tekakor som alla andra...
Ungefär så går mina tankar när det gäller allting som man kan stoppa i munnen; lördagsgodis, glass på sommaren, chipsen till fredagsmyset, klyftpotatisen på restaurangbesöket, lussebullen till adventsfikat.... you name it!
Under min glansperiod på gymnasiet så låg vikten runt 53 kg, och även om det ligger inom intervallet på vad som är "normalt" för mig (med tanke på att jag bara är 157 cm lång), så känns det som att jag aldrig kommer att väga så lite någonsin igen, men 60 kg ska jag absolut ner till!
Det sämsta med att ha legat runt 65-70 kg så länge som jag har gjort är att man blir "bekväm" med vikten och identifierar sig med kroppsbilden man har då, trots att man inte är nöjd med hur man ser ut... Man fastnar liksom i tänket där och det är svårt att försöka frammana en drömbild på hur man vill se ut, för man har glömt bort hur man faktiskt KAN se ut :-(
Men kampen mot kilona går vidare!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar