Hmmm, här borde jag ju vara politiskt korrekt och skriva att det som driver mig framåt i min strävan efter viktminskning är viljan att kunna leka länge och energiskt med mina barn, men så är faktiskt inte fallet! (Även om jag älskar mina barn och vill leva ett långt och lyckligt liv tillsammans med dem, så är jag ingen "lek-mamma"; jag läser gärna böcker för dem och bakar med dem osv, men pulkaåkandet och sandlådelekarna får M ta hand om...)
De dagar jag faktiskt lyckas stå emot suget och ger f...n i godis och sånt så ser jag en bild av en SMAL och SNYGG Åse framför mig ;-) Jag ser hur jag glider fram i något socialt sammanhang i snygga kläder och får uppskattande blickar av alla runtomkring mej - snacka om att man har ett enormt bekräftelsebehov! Men varför ljuga för er....det är ju så det är!
När jag sitter där och våndas med en godisskål eller ett kakfat framför mig, så är det ju inte tanken på att jag vill leva friskt och sunt som får mig att avstå godisbiten eller kakan, utan det är bilden av mig själv UTAN ångest i en bikini (undrar om man någonsin kommer att kunna ta på sig en bikini och känna sig bekväm i den!?!) eller i en tajt klänning i ett omklädningsrum...
Sån är jag!
Att man dessutom mår bra i kroppen och slipper den där uppblåsta känslan när man käkar LCHF är bara en bonus - motivationen är helt klart en snygg kropp utan valkar ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar