Äsch, jag kör en punkt till idag när jag ändå är i farten....
Jag har alltid haft ganska svårt att skilja på begreppen självkänsla vs självförtroende, men som jag har förstått det nu efter en hel del googlande så handlar självkänslan om insikten om sitt eget värde som människa, medan självförtroendet ofta kopplas ihop med ens prestationer.
Jag skulle nog vilja påstå att jag har ett ganska bra självförtroende - har jag bestämt mig för att jag ska fixa en sak så gör jag oftast det (förutom att låta bli sockret då ;-)... Jag känner mig sällan värdelös utan inser mina begränsningar och accepterar dem, utan att tycka att jag är en sämre människa för det!
Jag har också bra självförtroende i mitt yrke - jag VET att jag är jävligt bra på det jag gör och jag litar på att mina chefer vet att jag gör ett bra jobb och har förtroende för mig; helt enkelt att de inte tvekar det minsta på att jag gör det jag är betald för att göra...
Och jag har bra självförtroende i min mammaroll - jag VET att jag är en bra, kärleksfull och omtänksam mamma som finns här i vått och torrt för mina barn!
Om man då övergår till självkänslan så är det lite mer kluvet och inte lika självklart...
Jag är väl medveten om att jag är en unik och fin och bra människa på alla sätt och vis, och värdefull och viktig etc, men däremot så sviktar det när jag kollar mig själv i spegeln...
Jag har väldigt svårt för att älska min kropp just som den är och jag kan inte titta på min degiga mage och känna stolthet över att mina barn har grott till sig därinne; usch, jag kan verkligen känna mig ful och värdelös när jag tittar på mig själv i spegeln!
Men allt det där handlar ju om en utseendefråga - det gäller ju inte mig som person egentligen!
Jag nedvärderar aldrig mig själv som människa, bara hur jag ser ut... Låter det helknasigt det här, eller? Det var svårare än jag hade trott att pränta ner tankarna i ord, men jag misstänker att många av er där ute förstår mig ändå!
Och sen har ju även jag såklart dagar när jag kan kolla mig i spegeln och tycka att jag är jävligt snygg - det händer bara inte lika ofta längre ;-)
MEN jag vet att jag är en bra människa i alla fall...
De här punkterna ska ju egentligen handla om vikt och kroppsuppfattning och ätbeteenden m m, och just här så måste jag nog säga att jag har ganska dålig självkänsla!
Och oftast aktualiseras ju "jag-är-värdelös"-känslan när man har misslyckats i sina uppsåt att typ vara godisfri i en vecka eller att inte äta några som helst kolhydrater på en hel månad...
Vid ett sånt misslyckande så känner jag att jag inte är värd ett ruttet öre :-( Och jag blir så himla besviken på mig själv... Hur kan alla andra klara det, men inte jag? Usch, vad jag är en dålig och värdelös människa med noll procent självaktning och karaktär...
Innerst inne så vet jag ju att jag är en fin och bra människa ändå, trots att jag har tryckt i mig en påse smågodis en tisdagkväll, men känslan av förödmjukelse och självförakt dyker alltid upp ändå... Och så kommer det nog alltid att vara!
MEN jag älskar mig själv ändå och tycker att jag är en jävligt bra tjej i stora drag...
Kärlek och respekt till er alla!!!
1 kommentar:
Vi pratade om dig idag på jobbet. Jag nämnde dig i något samanhang och alla bara instämde när jag sa att du är grymt duktig och drivande person! Du är en riktig pärla på Ica maxi, en god vän och en kalas bra mamma!
Med dig känner man sig trygg. När något knivar sig eller känns lite klurigt brukar jag alltid tänka "åååh, nu skulle Åse varit här och sagt något klokt". För jag tycker att du är en klok, ärlig och rak människa som bryr sig om bra saker!
Du är en guldklimp! Utan tvekan!
Skicka en kommentar