Under en period i min barndom bodde jag hos farmor och farfar = valfri mängd mat gjord på smör och grädde, sju sorters kakor, BORTSKÄMD tjej!!!
Detta satte nog grunden för min övervikt - i samband med ärftlighet, såklart; både mamma, farmor, mormor och moster är/var runda kvinnor...
När pappa träffade en ny kvinna i sitt liv introducerades gatuköks-maten och dillchipspåsarna på kvällarna samt enorma mängder mat på tallrikarna, och sen gick det ju som det gick...
Alltså, jag har väl aldrig varit direkt FET, men däremot överviktig och kurvig... Detta påtalades ofta och ihärdigt av min då väldigt retliga lillebror (som för övrigt är världens bästa lillebror idag!), men utöver de kommentarerna så har jag aldrig blivit retad eller så för mitt utseende - jag hängde ofta med de lite tuffare gängen, och det har nog räddat mig ;-)
När jag fick ett ryck och flyttade hem till mamma under sommarlovet mellan 8:an och 9:an tog sig hela min tillvaro en ny vändning, och jag utvecklade en ätstörning :-(
Först i form av självsvält (jag kunde äta ett enda äpple under en hel dag och sen spy upp det i motionsspåret när jag var ute och sprang) och sedan i form av hetsätning/kräkningar...
Mitt liv ändrades radikalt - jag gick ner i vikt, började sminka mig och intressera mig för kläder, skaffade första pojkvännen, började röka och dricka alkohol...allt detta hände i nionde klass för mig! En helt ny värld!!!
Sedan dess har jag väl alltid varit medveten om min kropp och kämpat med min vikt... Jag kommer inte ihåg första gången jag gick med i Viktväktarna, men jag vet att jag lånade mammas böcker och räknade gula, röda och gröna prickar - jag tror att det kan ha varit redan år 1993! För året efter blev jag i alla fall vegetarian och använde ofta det som argument för att bara äta sallad...
Under gymnasietiden var det mycket fokus på kroppen, och jag tror att jag var hyfsat smal under de åren - jag åt ju typ ingenting... Jag var även smal det halvåret jag bodde i Umeå direkt efter studenten... Äh, jag var nog ganska smal under de nästkommande 2 1/2 åren när jag bodde i Malmö också!
När jag träffade M i oktober år 2000 levde jag typ på cigaretter och smörgåsar = smal, och det var nog i samband med att jag slutade röka och började mysäta som kilona smög sig på... Så det är nog egentligen sedan dess som jag har pendlat upp och ner som en galning i vikt!!!
Under lite mer än 11 års tid har jag alltså kämpat mellan önskan att gå ner i vikt och viljan att få äta det jag är sugen på när jag vill, även om jag ända sedan tidiga tonåren har haft ett komplicerat förhållande till min kropp och mat i allmänhet...
Tragiskt! Tragiskt! Tragiskt!
Jag hoppas verkligen att jag inte för över min kroppsångest på min underbara lilla dotter, men det är klart att hon påverkas av hur jag pratar om mig själv och vad jag äter... Här borde jag ju gå in som en bra förebild och äta bra mat och motionera och bara äta godis på lördagar, men det är svårt :-(
Jag kommer nog aldrig att kunna titta mig själv i spegeln och känna mig nöjd över det jag ser, men jag försöker i alla fall... "Min självkänsla" är en egen punkt som jag skriver om en annan dag!
Faan, tänk att vikten och den negativa synen på ens kropp kan få ta upp en så stor del av ens psyke... Skärpning, Åse!
1 kommentar:
Än en gång konstaterar jag att vi är lika på en del punkter.. Kram!
Skicka en kommentar