Jag längtar INTE efter vintern, men däremot så ÄLSKAR jag julen och allt som hör till: pyntet, maten, godiset, förväntningarna, paketen, släktträffarna, glädjen, myset, de tända ljusen, pysslet, dofterna m m...
Den här julen kommer att skilja sig en hel del från förra året; nu har vi ju två småknattar med i firandet också - Noel och Theo, och dessutom så har både vi och brorsan flyttat då. Och min minsta lillebror har flyttat hemifrån. Och "farsan" har träffat en ny kvinna.
Tiden går så fort, som sagt!
Och i januari är det 3 år (!) sedan mitt liv slogs i spillror och tillfälligt förlorade all sin mening - mamma gick bort :-(
Jag har tänkt mycket på henne idag... Varit lite ledsen och grubblat över varför livet är så orättvist!?!
Jag saknar henne så att det värker i hjärtat!
Ibland så får jag för mig att hon lever - att jag bara ska vakna upp ur den här mardrömmen...
Men trots allt så tycker jag att jag fixar livet! Att jag faktiskt klarar av att uppskatta de små sakerna i vardagen och kan glädjas åt det positiva som sker...
Jag är så tacksam för min familj och mina vänner!
Jag tror att jag blir extra känslosam mycket p g a flytten... Jag känner mig lite isolerad här (jämfört med att bo mitt i en fyrvägskorsning - jag saknar Norrmalm!), och då kommer tankarna smygande direkt... Det blir nog bättre när jag börjar jobba och träffar lite folk!
Dessutom så tror jag att det är min tid i månaden nu... Visserligen så har jag inte fått igång mensen efter förlossningen än, men jag har lite ont i magen, känner mig svullen, är godissugen och extra känslosam...
Idag har jag sörjt att det inte blir ett tredje barn för våran del också... En liten Alice Birgitta Caroline ;-)
MEN vi är överens om att det räcker nu - vi vill kunna vara närvarande och bra föräldrar för de två godingar som vi redan har! Och småbarnsåren ÄR påfrestande...
Och man blir ju inte yngre... Tänk att jag fyller 35 år om exakt 2 månader idag!
På tal om det så träffade jag en f d granne i söndags, och hon hade sin två veckor gamla son med sig. Han var sååå liten och jättesöt!
Hon berättade att han bara vägde 2600 gram p g a ett medfött hjärtfel :-(
Och att han hade Downs syndrom...
Min f d granne är lika gammal som mig, d v s 34 år, och har precis upplevt sitt livs chock... Man förutsätter ju att man ska åka hem från BB med ett friskt barn!
Jag undrar hur man själv skulle reagera på ett sådant besked!?! Det känns så ofattbart, så på ett sätt så känns det skönt att ha satt stopp för fler barn här... Downs syndrom-biten hade jag nog fixat, men hjärtfelet skulle jag ha haft svårare att hantera...
Jag är sååå tacksam för mina två underverk - de har skänkt mig meningen med livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar