Världens längsta inlägg...

Är ni beredda på att läsa mitt längsta inlägg på bloggen någonsin? Jag har t o m packat upp datorn i knät och skriver inte på mobilen ikväll, och nu ska ni få reda på varför jag inte har uppdaterat här på några dagar...

Ni som känner mig vet att jag är expert på att måla fan på väggen när det händer någonting, och det är precis vad jag har gjort den här gången också! Här kommer min story:

Alva har ju haft lite ont i magen till och från och nu har hon även börjat få problem med blåsor i munnen, så eftersom M precis har fått bekräftat att han lider av glutenintolerans så bestämde vi oss för att utreda Alva också. M tog med henne till vårdcentralen för blodprov torsdagen den 31 januari och sen var det liksom ingenting mer med det... Måndagen efter fick jag hämta henne i skolan och då var hon förkyld och hade 39,1 graders feber men i torsdags så gick hon till skolan igen.

Nu i fredags så skulle jag jobba till kvart över sju, men vid 17-tiden så ringde M till mitt jobb och sa att läkaren hade ringt om provsvaren på Alvas blodprov... Hon hade INTE glutenintolerans, MEN förhöjda B12-värden! Läkaren hade varken förklarat vad det kunde bero på eller vad man gjorde åt det, utan sa bara att vi skulle göra om blodprovet och OM det visade sig att värdena fortfarande var höga så skulle vi remitteras till barnmedicin. (Dessutom så sa läkaren att värdena var skyhöga och att hon aldrig hade sett så höga värden tidigare)...

Tankarna började ju såklart att mala i mitt huvud, och dessutom så berättade M att han hade googlat "förhöjt B12" och fått upp att det var symptom på elakartade blodsjukdomar som leukemi eller vissa leversjukdomar.

JAG BRÖT IHOP FULLSTÄNDIGT!!!

Det enda jag såg framför mig var min älskade Alva med rakat huvud och droppställning och en jävligt dålig överlevnadsprognos, så jag klarade inte av att gå in och jobba mer... Jag fick ringa till M och be honom att hämta mig, och jag grät helt hysteriskt! Mitt i alltihop så ringde jag till min allra bästa kompis Camilla samt min bror och berättade om provsvaren, och de försökte verkligen att trösta mig ;-)

Men ingenting hjälpte! Camilla ringde t o m till sjukvårdsrådgivningen för att luska ut vad ett förhöjt B12-värde kunde bero på, men hon fick inget svar på det utan kvinnan i telefonen tyckte bara att JAG skulle söka psykvård om jag inte kunde hantera situationen (hon berättade att jag var ledsen och chockad)... Vilken idiot!!!

När vi hade hämtat ungarna på fritids och dagis och kommit hem så fortsatte jag att googla, och vilken sida jag än gick ut på så stod det inget positivt... Det ENDA som kom upp var blodcancer och leversjukdom; ingen naturlig eller ofarlig förklaring!

Jag ringde både till jourcentralen och barnmedicin men fick inte tag på någon som kunde lugna mina nerver, så till slut så tog jag på mig ytterkläderna och gick över till grannarna som är läkare. Där stod jag och huttrade och frös och grät och försökte förklara situationen, men det enda de sa var att de aldrig hade hört talas om kopplingen "förhöjt B12 = blodcancer" och det fick mig faktiskt att coola ner en aning.

På natten så sov jag så sjukt oroligt och drömde mardrömmar om att Alva dog, och så vaknade jag mitt i att jag satt och skrev hennes dödsannons... Jag bölade som en liten gris och vågade verkligen inte somna om av rädsla för att drömmen skulle komma tillbaka, så när jag vaknade på morgonen så var jag helt utmattad och ögonen bara sved...

Jag ringde runt till några personer på jobbet och försökte att bli av med min stängning, men det var inga som var sugna på att stå på Ica Maxi till klockan 22.30 en lördagkväll så det var bara att försöka rycka upp sig och gå dit och jobba... Fy faan, vad jag mådde dåligt!!!

I söndags jobbade jag ett pass mitt på dagen och det var faktiskt ganska skönt att jobba så att man kunde koncentrera sig på nåt annat än att grubbla...

Igår så följde jag med Alva till vårdcentralen för att ta det nya blodprovet, och hon var jätteduktig! Hon satt helt stilla, sa inte ett ljud och tittade t o m på när de tog sprutan och fyllde blodrören.

När vi stod i receptionen så bad jag om att få prata med en läkare och förklarade att jag hade varit ett nervvrak hela helgen och att jag var så himla orolig över att det skulle vara cancer, så jag fick komma in och prata med en sköterska som i sin tur pratade med läkaren och framförde mina frågor. MEN han kunde inte heller svara på vad ett förhöjt B12-värde kunde bero på, och där kom paniken tillbaka!!!

Förut idag så ringde M till mig vid kvart över tre och sa att läkaren hade ringt till honom med resultatet av provsvaren:

ALLA VÄRDEN VAR NORMALA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Han kunde inte riktigt förklara varför B12-värdet hade visat sig så högt första gången, men antingen var det något som gick fel vid provtagningen eller i labbet, och så nämnde han något om att de röda blodplättarna kunde öka om man höll på att bli sjuk och/eller hade en infektion i kroppen. Eller nåt sånt!

I don´t give a shit..... Alva är inte döende..... Hennes blodvärden är normala...... Jag är GLAD!!!!!

Fy sjutton vad såna här saker får en att vakna upp och verkligen uppskatta det man har i livet! Jag älskar mina barn så mycket att det värker i hjärtat!!!

Tack gode Gud för att alla provvärden var normala.....