Förut fick Alva syn på den här nallen som jag hade ställt högst upp i bokhyllan, och när jag hade tagit ner den åt henne brast det fullständigt för mig - hon fick den nämligen av mamma förra året på Alla hjärtans dag, och meddelandet på lappen satt fortfarande kvar... Nej, jag kan inte ens skriva om det, för tårarna bränner bakom ögonlocken och jag får världens klump i magen nu när jag tänker på henne... Finner dock lite tröst i orden som jag läste i en artikel i förra numret av Mama - det var en mamma som förlorade sin 2,5-årige son i tarmvred, och hon sa så här: "Jag försöker tänka att XX tid var kommen, att han lever vidare någon annanstans och att för varje dag som går kommer vi närmare den dagen då vi ses igen".
JAG SAKNAR DIG, MAMMA!
1 kommentar:
Det är dock bra att också visa att du känner som du känner! Det är klart att det blir en tomhet som är jobbig, härligt att du dock har sparat på sakerna, det är värdefullt i framtiden!
Lotta
Skicka en kommentar