På ett sätt önskar jag att jag hade en tro på någon god kraft som kunde hjälpa mig igenom mitt sorgearbete, men å andra sidan - om det finns en Gud så hatar jag honom!!!
Ofta undrar jag varför just jag i så fall skulle vara den utvalda att få utstå så mycket sorg i mitt liv... Så mycket saknad...
Nu när jag tänker efter så inser jag att jag har förlorat en familjemedlem i snitt vart tredje år sedan jag var 15 år...
Först bonusmorfar Harry (1991), sen älskade farfar, sen bonusmormor Märta, sen morfar, sen kära mamma, efter det pappa och förra året farmor...
När ska eländet ta slut!??
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar