Ibland känns det verkligen som att man inte räcker till... Jag älskar dem av hela mitt hjärta och jag vill inget hellre än att vara världens bästa mamma, men de driver mig till vansinne!
Vad säger det om mig som person när jag hellre går och jobbar än spenderar en dag hemma tillsammans med mina egna barn!?!
Båda två är inne i nån jävla jobbig trots-fas nu, och man kan liksom inte göra något roligt tillsammans för de blir aldrig nöjda... Och de är taskiga och otrevliga mot varandra... Och mot mig...
Jag känner mig helt handlingsförlamad och vet inte hur jag ska bete mig! Det är en riktigt svår balansgång mellan att sätta regler och vara för snäll... Jag vill ju uppfostra mina barn till fina och bra och ödmjuka och generösa människor, men det verkar som att allt jag säger åker in i ena örat och ut genom det andra... De är helt likgiltiga!
Nåja, det är väl det här som ÄR att vara förälder... Jag kunde nog dock aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle vara så här komplext, men det är väl bara att gilla läget!
Nu ska jag krypa ner hos mina två fina älsklingar; jag delar dubbelsängen med båda två inatt (M sover i Alvas rum)...
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar