2 Polarpärlan med lätt & lagom (4p), sallad, 1,5 dl räkor (1,5p), 1 kokt ägg (2p) och 1 tsk lättmajonäs (0,5p), och ett glas Cola zero.
Jag var så förbannad på mig själv när jag gick och la mig igår - hjärtat rusade av allt socker och jag kände mig så jävla fet... Dessutom var jag superdeprimerad, dels p g a saknaden efter mamma men även för att humöret verkligen åker berg- och dalbana av allt socker...
Sockret gör att man känner sig nere och då äter man, och så blir man deprimerad igen och äter och... ja, ni fattar!
Jag kände mig verkligen som en jävla looser!
Jag har funderat lite på VARFÖR man beter sig som man gör, och i mitt fall tror jag att det beror på två olika saker;
dels är jag ofta så jävla uttråkad att jag äter för att ha nåt att göra och för att jag vet att det är den enda "njutningen" och tillfredsställelsen jag får. Jag menar, om man har någon fritidssysselsättning man tycker är rolig eller har för vana att umgås med folk, då får man ju ut mycket glädje av det. Men jag som bara kommer hem från jobbet och sätter mig i soffan och inte gör så mycket mer - ätandet får mig att må hyfsat bra i alla fall (så länge ångesten håller sig borta...) och det känns som att man äter för att ha nåt att göra och för att få må bra och känna sig nöjd. Kommer man hem och är uttråkad och hungrig och sugen, då är man inte jättesugen på att ta ett äpple och nöja sig med det.
Det blir typ att "har man inget annat att göra eller nåt annat som kan få en att må bra, så kan man ju lika gärna äta nåt gott i alla fall, så att livet känns hyfsat meningsfullt ändå"...
Det andra tror jag beror på att jag hela tiden måste ha något/någon att känna mig fin inför. Om man har en pojkvän eller dejtar någon så vill man ju vara snygg för den personen, men jag som går omkring i jobbarkläder hela dagarna och kommer hem och byter om till mysbrallor - det finns liksom ingen anledning för mig att ha en platt mage, för det är ju ingen som får se och berömma den ändå.
Sen är det ju självklart som så att man ska känna sig smal och snygg och må bra för sin EGEN skull, men det är lite svårt att tänka så när motivationen är som bortblåst!
Jag känner mig själv så jävla väl - skulle jag träffa en kille nu, så skulle det ju inte vara några som helst problem för mig att ta tag i det och gå ner i vikt, men tyvärr handlar det ju då inte om att jag gör nåt för min egen skull, utan det är ju för att jag vill vara snygg för någon annan... Men sån är jag :-)
MEN nu är det ju faktiskt så att jag inte har någon pojkvän och ingen att dejta, men jag har ju bestämt mig för att ÄNDÅ ta tag i det och gå ner i vikt!
Jag vet ju hur himla glad jag blir när jag ställer mig på vågen och man har tappat några kilon, eller när man går i affärer och provar kläder och något faktiskt sitter riktigt snyggt... Eller när någon vänlig själ kläcker en kommentar om att det syns så himla väl att man har gått ner i vikt och att man är snygg - I love it!
Patetiskt, men snacka om att jag är beroende av positiv feedback och har ett bekräftelsebehov som inte är av denna världen...
På tal om vikt så ställde jag mig med fasa på vågen imorse, men jag blev faktiskt inte så jättebesviken som jag trodde att jag skulle bli. Jag fasade ju för att jag hade klättrat över 70-strecket igen, för jag känner mig så himla tjock och har verkligen frossat i mat och godis den senaste tiden, men siffrorna stannade på 65,6 kilo och det är jag JÄTTENÖJD med!
Till nyår vill jag ha gått ner 2,6 kilo och väga 63 kg, för då har jag gått ner 10 kg sen jag startade den här viktkampen i somras.
Håll tummarna för mig ni därute som läser min blogg!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar