Både Alva och Noel har älskat att få vara där, och för Alva som har spenderat väldigt mycket tid med sin farmor och sovit över där lite titt som tätt så blir det extra hårt... ;-(
Nu har hon inte bara förlorat sin mormor och morfar inom loppet av fyra år, utan även sin enda kvarvarande farförälder...
Jag VET att man inte kan styra över andra vuxnas beslut och jag VET att vårt fokus måste ligga på att se till att Alva klarar av den här separationen på ett bra sätt (Noel är lite för liten för att förstå detta än, även om han går runt här hemma och säger "mommo" och kastar iväg slängkyssar), men jag känner mig bitter... :-(
Och samtidigt som jag går runt här hemma och är ledsen och besviken för barnens skull (och för M:s också; nu har han heller ingen närstående kvar), så läser jag på FB hur glad M:s syster är för att hennes mamma ska flytta upp till Stockholm så att de kan umgås typ varje dag - det blir en alldeles för stor kontrast!
Visst, nu är det ju inte så att hon flyttar till andra sidan jordklotet, men Stockholm ligger ju ändå en bit bort...
Nej, nu ska jag sluta att älta detta! Det är hennes eget beslut att flytta ifrån sina barnbarn här, och hon får säkert ett bra liv där uppe i huvudstaden med sina andra barn och barnbarn...
Jag förstår om ni tycker att jag är löjlig och småsint, men i det här fallet är jag som sagt bitter och jag kan inte glädja mig eller acceptera beslutet någonstans...
Usch, vilken tråkig dag!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar