Tack vare min lillebror så går livspusslet ihop den här gången, och jag är så otroligt tacksam över alla fina människor jag har i min närhet!
Nu ikväll så har jag tänkt mycket på farmor och vad hon betydde för mig, och jag inser att hon var en av de viktigaste personerna i mitt liv - saknaden är enorm :-(
Jag tycker att livet är så jävla orättvist!
Varför ska just jag behöva förlora människor som står mig närmast och som betyder mest för mig?
Mamma gick bort 2009, pappa 2012 och farmor 2013... Ska eländet aldrig ta slut?
För typ två veckor sedan var M inne på hudmottagningen och kollade upp några leverfläckar (allt var ok!), och efteråt så sa han:
-" Jag var ju tvungen att kolla upp det; vad fan skulle jag ha sagt till dig om det hade varit cancer?"
Och vet ni vad det sjuka är? När han sa så kände jag bara att det hade känts väntat och helt normalt.. Jag går bara runt och väntar på när nästa tråkiga grej ska hända mig eller någon i familjen! Det känns som att det har blivit min vardag att gå runt och leva med en sorg som tynger ner en minut för minut...
När jag hör talas om folk som drabbas av cancer eller andra sjukdomar så tycker jag såklart att det är jättehemskt, men samtidigt så "förväntar" jag mig att jag själv eller någon annan närstående själva kommer att drabbas av det snart så jag känner mig härdad... Stört!
Och tro mig - jag försöker verkligen att tänka positivt, men det är svårt! Det kanske är min lott i livet att drabbas av sjukdom och elände, och tvingas att leva med en konstant sorg och saknad!?!
Usch, vad deppigt det här inlägget blev... Det är nog lika bra att jag går och lägger mig nu, så att jag inte bryter ihop fullständigt!
Godnatt allihopa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar