Själv har jag ingen energi alls att dela med mig av och jag skulle väl närmast vilja beskriva mig som ett vrak, rent känslomässigt... Om jag inte hade mina underbara ungar hade jag nog vinkat farväl till jordelivet vid det här laget :-(
Jag vet att det låter drastiskt och överdrivet, men jag är så trött på att leva med den här ständiga sorgen och klumpen av saknad som har tagit över mitt hjärta... Och jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna ta mig upp och känna glädje och hopp om livet igen!?!
Jag ÄR tacksam för allt jag har runtomkring mig och jag vet att det finns de som har det värre än mig, men jag är så trött på att gå runt och vara ledsen hela tiden! Har jag inte fått tillräckligt många prövningar nu? Är det meningen att alla människor i min närhet som jag älskar ska dö innan HAN där uppe är nöjd?
Precis när man har börjat hitta tillbaka efter förra bedrövelsen så kommer det en ny... Helt overkligt!
Idag ropade farmor efter mig flera gånger och undrade vart jag var och ville hålla handen, och det gör ju inte saken lättare direkt! Jag var en riktig trafikfara ute på vägarna förut, för jag lipade hela vägen hem och såg knappt någonting...
Nu är jag alldeles för trött och rödgråten, så det får bli dags att sova för min del - godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar