Det kunde ta slut om fem minuter eller om fem dagar... Vi satt där och väntade och pratade och grät (jag grät i alla fall)...
Vi väntade på att hon skulle dra det sista djupa andetaget och sen somna in så där vackert som man ser på film, men så blev det ju verkligen inte!
Vilken mardrömsupplevelse!
Jag slungas ofta tillbaka till dödsögonblicket och minns skriket, de fruktansvärda ljuden när hon kvävdes till döds av slemmet i halsen som hon hade samlat på sig under flera dagar och sen tystnaden..... Tystnaden...
Jag höll henne i handen och klappade henne över håret, och hon låg där framför mig alldeles blek och död liksom... Jag beundrar personer som jobbar med döden nära inpå varje dag!
Vilka hjältar!
Jag är inte rädd för döden längre, men jag tycker att den är fruktansvärt obehaglig! Och jag hoppas att det går snabbt den dagen mitt liv är slut...
R I P min älskade lilla farmor... Jag saknar dig så att det värker i hjärtat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar