Både ja och nej!
Självklart så vill jag träffa mamma och pappa och farmor och farfar och mormor och morfar och några till, men frågan är hur tungt det andra avskedet skulle bli...!?! Jag skulle nog INTE klara av det psykiskt, hur gärna jag än skulle vilja...
Det är lite samma sak som med mina funderingar efter mammas hjärnblödning - en del av mig vill göra en hjärnröntgen och se om det finns några aneurysmer där uppe, medan en annan del av mig verkligen inte vill veta...
Tänk om man bestämmer sig för att göra en undersökning och så hittar de ett eller flera aneurysmer; å ena sidan så är det ju bra att hitta dem tidigt så att de kan åtgärdas innan de spricker, men tänk att få beskedet att de finns där, men att de inte kan åtgärdas...
Om man väljer att göra en undersökning (det finns ju faktiskt en risk att hjärnblödning är ärftligt) så måste man ju vara beredd på att få båda svaren, och det är inte jag! Snacka om att isåfall vänta ut en tickande bomb som kan sprängas när som helst... Nej, jag är nog hellre ovetande! Tror jag...
På tal om hjärnblödning så går det åt rätt håll för min f d bonusmamma - hon har fått komma hem nu, och enligt läkarna så kommer hon att bli återställd. Skönt!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar