Nu känner jag att jag måste redogöra för mina känslor angående min icke-viktminskning, och jag gör det lika mycket för min egen skull som för eran. Eller ja, mer för min egen skull, för det är ju trots allt MITT problem...
Idag när jag var på stan och såg mig själv i ett skyltfönster, insåg jag till min förskräckelse att jag har blivit så fet att jag ser gravid ut... Och det är ju inte så himla konstigt egentligen, när man tänker på hur mina matvanor ser ut och hur lite jag rör mig - jag äter strips och potatisklyftor och fet bearnaise-sås och chips och choklad var och varannan dag och dricker Coca cola... Det enda nyttiga jag får i mig är mina K-special till frukost, och sen är det kört. Och det värsta av allt är ju att jag är så fruktansvärt medveten om problemet, men inte orkar göra något åt det. Jag tror att min hjärna resonerar ungefär såhär: förr eller senare kommer jag inse att jag måste ta mitt förnuft tillfånga och börja banta, för ingen klarar av att leva på så fet mat och massa godis hur länge som helst, och innan dess kan jag lika gärna passa på och äta hur mycket som helst, för sen får jag ju inte äta något av det... Eller ja, jag HATAR uttrycket: "du kan äta allt, men inte hela tiden och inte hur mycket som helst", för det är ju inte det det handlar om. Om jag följer viktväktarnas program och blir sugen på potatisklyftor en dag, då är det ju inte typ 5-6 potatisklyftor jag vill ha för sakens skull, utan jag vill ju kunna äta hur mycket klyftor jag vill... Jag tror faktiskt inte att det är maten i sig man saknar när man bantar, utan möjligheten att få mosa i sig hur mycket skit man vill och känna att man är äckligt mätt... Det är ju en helt annan känsla man får av att bli mätt på fett och socker, och att bli mätt på en hel skål med rårivna morötter. Jag fattar OCKSÅ att det är hjärnan som spelar en ett spratt, men i nuläget har hjärnan totalkontroll över mig och jag kan inte sätta emot. Jobbigt! Så även om jag inser till 100% att jag MÅSTE ta tag i min vikt och börja äta nyttigare och röra på mig mer, så klarar jag inte av det!!!
Jag har alltid tyckt att det är patetiskt att vrålfeta människor inte klarar av att sluta äta, att rökare inte lägger av, att alkoholister och narkomaner inte ger faan i spriten och knarket, men nu har jag börjat inse vilket helvete de befinner sig i, för det är faan inte lätt... Jag är ju själv en av dem just nu! Jag är en av alla feta människor som inte har karaktären att ge faan i all skit som man kan stoppa i sig!
Och det handlar för övrigt inte bara om vikten för min del - just nu har jag ingen motivation att göra något. Jag orkar inte ens vattna blommorna... Jag tittar på mina blommor, ser att de börjar vissna, inser att de inte har fått vatten på länge, fattar att jag borde gå till diskhon, sätta på kranen och fylla vattenkannan med vatten och vattna blommorna (vilket tar typ 3 minuter), och jag orkar inte ens förmå mig till att göra det. Just nu skiter jag verkligen i allt, och det känns inte bra! Samtidigt som jag inte orkar göra något åt det, utan bara skiter i det och mår dåligt över det istället... Patetiskt! INGENTING i mitt liv funkar just nu - jag och M har haft det struligt, lägenheten är för liten och stökig, jobbet erbjuder mig bara skittider och helgjobb, jag känner mig fet och ful, och ingenting är roligt längre! Jag längtar bara tills jag får jobba så att jag slipper tänka på nåt annat. Hmm, jag mår nog inte så bra för tillfället... går och lägger mig nu och hoppas att det känns bättre imorgon. Godnatt och trevlig helg!
