Jag måste ju erkänna att jag inte har lagt så stor vikt vid att jag är singel tidigare, men nu har jag ju faktiskt bott själv i lite mer än ett år och har börjat fundera lite på om man kanske är redo att träffa någon...
Men HUR!?!
* På jobbet träffar jag knappt någon då jag sitter i ett öde kontorslandskap hela dagarna.
* Efter i går har jag insett att jag är alldeles för gammal för att gå på krogen!
* Nätdejting är jag för feg för...
Sen började jag även fundera lite över förutsättningarna - även om jag känner mig som typ 25 år i skallen fyller jag faktiskt 42 år i år, och har dessutom två (underbara) barn som vederbörande får på köpet. Och dessutom får han ingen möjlighet att bilda en ”egen” familj då jag är tokklar med barnafödande och allt vad det innebär (om han inte har egna barn sedan innan såklart, och det i sig är ju också en utmaning)...
Nåja, ingenting är väl hugget i sten, men tänk om man får leva ensam resten av livet.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar