Jag kan inte fatta att hon har varit borta i över fem år; ibland får jag för mig att jag ska åka ner och hälsa på henne...
Jag kan fortfarande minnas hur hon doftade, och jag kommer ihåg känslan när vi kramades. Och hennes röst.
Saknaden är brutal vissa dagar :-(
Visst, man klarar av vardagen (för att man måste) men tomheten i bröstet kommer man nog aldrig att kunna förlika sig med!
Jag saknar dig, mamma..
1 kommentar:
Jag saknar med Gittan. Nästan så jag ibland tycker att jag ser henne. Men det är alltid vara nån som är lik :(
Skicka en kommentar