Viktoria undrade lite över min hemska förlossning som jag absolut inte vill uppleva igen, och här kommer den "korta" versionen:
"Min graviditet var jättebra och helt komplikationsfri, så när vattnet gick på fredagsnatten den 22 april 2006 kunde vi ju aldrig ana vilka mardrömsdygn vi hade framför oss...
Vattnet gick alltså vid 4-tiden på natten mellan fredag och lördag, och efter att ha ringt BB och fått besked om att vi skulle åka in vid 7-tiden på morgonen så ställde jag mig i duschen medan M bredde mackor...
Jag hade inga direkta värkar utan allt kändes helt okej.
När vi kom in till BB lyssnade de av barnets hjärtljud, och sen hände liksom inget mer. Jag hade lite högt blodtryck, så de ville att vi skulle stanna kvar för observation, men när klockan var ca 18.00 på kvällen hade vi fått nog och ville åka hem igen.
Det fick vi, och det bestämdes att vi skulle komma tillbaka dagen efter och kolla upp blodtrycket och barnets hjärtljud.
På söndagen åkte vi in till BB på morgonen och efter undersökningen fick vi åka hem igen.
Jag hade lite småvärkar, men de var absolut hanterbara.
Dagen efter skulle vi åka tillbaka till BB för en kontroll igen, men natten mellan söndagen och måndagen satte värkarna igång på riktigt och det gjorde JÄVLIGT ont!!! Jag sov typ ingenting på natten, och när vi skulle åka iväg höll jag på att aldrig komma ut till bilen - det gjorde så fruktansvärt ont!!!
När vi kom fram till BB stannade värkarna av litegrann, och de beslutade att jag behövde sova för att orka med en förlossning. Jag fick både morfin och sömntabletter, och sen sov jag till klockan 17.00, tror jag.
När jag vaknade kollade de hur öppen jag var, och jag var öppen typ 2 cm bara... Vid ett ultraljud såg de att jag hade typ noll fostervatten kvar också, och då beslutades det om att jag skulle sättas igång. Jag fick värkstimulerande dropp, och det var fruktansvärt!!!
Efter det fick jag sätta mig i en varm dusch, för det skulle visst vara bra och lindra smärtan, men för mig gjorde det verkligen ingen skillnad...
Efter duschen blev jag erbjuden ett förlossningsrum, och väl därinne gick jag loss på syrgasen. Alltså, den funkade väl hyfsat bra mot värkarna, men samtidigt blev man ju helt groggy och värkarna kom utan uppehåll, så det var ju skitjobbigt!
Mitt i natten skulle jag ÄNTLIGEN få ryggmärgsbedövningen (jag tror att jag var öppen typ 4-5 cm då), och då funkade den såklart inte på mig... Jag höll på att bli tokig!!!
Det var liksom vetskapen om bedövningen som hade fått mig att stå ut fram till dess, och när den inte hjälpte fick jag fullständig panik!
Jag grät och skrek och kämpade på hela jävla natten (med värkar utan uppehåll och ingen bedövning), men när klockan var typ 11.30 på tisdagsförmiddagen och jag fortfarande inte hade öppnat mig mer än 6 cm så kom ett helt läkarteam in och beslutade om kejsarsnitt...
TACK OCH LOV!!!
Alva föddes tisdagen den 25 april 2006 kl 12.11...
Men sen var det ju liksom inte slut med det...
När jag låg där på operationsbordet fick M syn på en slang som läckte, och efter det blev jag ju helt hysteriskt rädd för att det var bedövningen eller nåt. Jag vet än idag inte vad det var, men bara ATT de inte hade koll på allt var ju hemskt nog.
Själva snittet och det gick ju bra, men jag fick världens frossa när jag låg där och bara skakade och hackade tänder. Och helt plötsligt får jag upp något halt och blodigt och äckligt mitt i ansiktet - snacka om att INTE känna samhörighet med bäbisen. Jag var bara äcklad...
När jag hade fått reda på att det var en tjej, så rusade de iväg med henne och M sprang efter. Läkaren som hade ansvaret var helt fipplig och tappade syrgasmasken och grejer, och M var ju säker på att Alva skulle typ dö eller nåt.
Medan jag låg där och skulle bli ihopsydd fick jag reda på att jag hade förlorat flera deciliter blod, och ungefär samtidigt slutade min svälj-reflex att fungera.
Jag fick panik!!! Jag kunde inte svälja...
Hur som helst så blev jag efter detta ivägrullad till ett rum där M och Alva och de berömda mackorna väntade, men jag fick inte i mig någonting utan kände mig bara tom... Och eländig...
De första dagarna ammade jag dessutom fel, så bröstvårtorna blev helt blodiga och variga (ursäkta detaljerna), och detta fick ju Alva i sig tillsammans med mjölken, och spydde upp det sen... Vidrigt!
Tredje dagen på BB var jag helt knäckt och bara grät, så då fick M sova över en natt till.
Och sen kom vi hem och livet rullade på som vanligt... Tills jag fick 40 graders feber och mjölkstockning...
Och jag lovade mig själv att ALDRIG i hela livet utsätta mig för detta igen...
Och här är jag nu..."
