På tåget..

Alva = konstnär

Imorgon åker jag på kryssning...

...och det ska bli så himla kul!!!

Sitter här med nyfärgat hår (skulle ha blivit rödbrunt, men går mer åt lila...) och har förberett lösnaglarna. Jag har aldrig använt lösnaglar förut, så jag hoppas att jag klarar av att få på dem. Tänkte försöka mig på att måla fransk manikyr också... håll tummarna! Antar att det är lättare att måla dem innan man limmar fast dem, så det tror jag att jag ska försöka mig på...

Nu är det dags för lite kvällsmat och sen blir det film - har lånat 3 filmer som jag inte har sett än: Panic Room, World trade center och Wedding crashers.

Återkommer på tisdag - ha en bra helg allihopa!

Laxfilé i hummersås med pressad potatis...

Idag bjöd "farsan" på lördagsmiddag, och det var gudomligt gott!!! Nu väntar en god kopp kaffe efter maten...

Fredagsmys...

Nu ikväll har jag och Alva myskväll, vilket innebär en nyinköpt Barbie-film och en skål med Ferrarri-bilar... Mysigt!

Som ni kanske förstår när jag inte har skrivit här i bloggen så går det inte så bra VV-mässigt just nu, men jag känner att det verkligen är dags för nya tag på måndag.

Idag blev vi bjudna på tårta på jobbet för att vi blev valda till ÅRETS BUTIK 2009 i Skövde på näringslivsgalan igår, imorgon bjuder "farsan" på lax i hummersås med kräftstjärtar m m och på söndag åker jag ju på kryssning med jobbet = god mat.

Jag har mått rätt dåligt de senaste dagarna och känt mig jättenere och deprimerad, men nu förstår jag ju vad det beror på; det är ju p g a allt godis och all annan skit jag har mosat i mig de senaste dagarna... Alltså, jag blir helt personlighetsförändrad jämfört med när jag följer Viktväktarna!

Jag mår så himla bra när jag äter nyttigt och har koll på vad jag stoppar i mig, och så jävla dåligt när jag trillar dit och äter sånt som jag vet att jag verkligen inte behöver. Jag gillar ju inte ens godis, så varför äter jag det?

Nej, på måndag eller tisdag är det VV som gäller igen, och det känns så jävla bra att bara tänka på det! Jag känner mig helt svullen och mätt hela tiden...

Nu ska jag och Alva hoppa i badet, och sen blir det en tidig kväll för oss båda.

Godnatt och trevlig helg!

Bläää, jag är inte redo för vintern än...

2 dagar åt helvete... nya tag imorgon!

Fastnat i lekhörnan på Maxi...

Tänkte låta Alva kika lite snabbt på leksakerna, men nu har vi suttit här i typ 20 minuter och varje gång jag säger att vi ska gå, så får jag till svar: "Men bara liiiite till, mamma"! Och jag kan ju såklart inte säga nej...

Världens finaste Alva!

En tanke som slog mig:

Jag tror inte på förhållanden sprugna ur vänskap; jag tror på passion och glöd...

Finns attraktionen där ska den inte motarbetas, utan man ska ta den för vad det är och låta sig svepas med...

Är man redo så är man redo!

Och är man inte redo så får man vänta tills man är redo!
Det var kvällens visdomsord från mig - godnatt!

En liten uppdatering:

När jag och M träffades en oktobernatt år 2000 hade jag precis avslutat ett kort halvtrist förhållande och ville verkligen träffa nån ny spännande person. Och där var han - på Meket av alla ställen (ett mc-hak i stan). Han följde med mig hem på kvällen och vi PRATADE hela natten, och sen den kvällen var det liksom vi. Redan på nyårsafton var han hemma hos oss och skålade in det nya året med min familj, och det kändes sååå rätt!

På den tiden tränade han kampsport och läste på högskolan, men det var liksom inga konstigheter - vi träffades VARJE dag, och om vi mot all förmodan inte träffades så pratade vi i telefon flera gånger under dagen.

Han skrev små gulliga lappar till mig hur ofta som helst, köpte små gulliga presenter och bjöd ut mig på restaurang titt som tätt. Han ville verkligen vara med mig hela tiden och det kändes så underbart!

Jag har aldrig känt mig så älskad av någon som jag gjorde av M!

Jag visste att vad som än hände så skulle han finnas där för mig, och den känslan är verkligen obetalbar...

Det fanns liksom ingen tvekan - det var han och jag mot världen, och vi skulle åldras ihop!

Nu blev det ju tyvärr inte så, i och med att vi har separerat och har en del år av tjafs och besvikelser bakom oss, men det jag undrar med det här inlägget är om man någonsin kommer få uppleva den känslan igen, eller om jag har fått min kvot i livet!?

Självklart kommer både han och jag att träffa personer som vi kommer få känslor för och som kommer att betyda mycket för oss i framtiden, men det vi hade var ju ändå något unikt (ja, jag vet... det säger alla som har varit kära i någon nångång...)

Jag är lite rädd för att aldrig mer få uppleva den känslan som jag delade med M, samtidigt som jag känner att han har satt ribban högt - idag skulle jag inte kunna nöja mig med en partner som inte går in för förhållandet till 100%.

Den personen som jag träffar ska vilja umgås med mig 24 timmar om dygnet och knappt kunna vara vaken utan att tänka på mig, för det är så jag vill känna för honom...

Om jag vill träffas en kväll vill jag inte höra att personen i fråga är för trött och hellre ligger hemma i soffan och kollar på teve för sig själv, för då kan det lika gärna kvitta... Fattar ni vad jag menar? Självklart kan man vilja vara för sig själv ibland och ibland är man ju faktiskt väldigt trött, men jag gillar inte känslan av att vara bortvald för att personen i fråga är bekväm av sig. Den ursäkten kanske funkar om man har träffats väldigt intensivt i några månader, men i början av ett förhållande tycker jag att det hör till att man är lite kär och galen och går lite utanför ramarna. Eller? Är jag helt ute och cyklar?

Det jag vill ha sagt med detta är att jag hoppas att jag någon gång mer i mitt liv får uppleva den stora KÄRLEKEN, för jag saknar verkligen känslan av att vara huvudpersonen i någon annans liv...

Jag saknar passionen och glöden och glädjen och pirret och lyckan och ruset man får av att vara kär!!!