Vid halv fem så började den äntligen att släppa, och då blev jag ju sjukt sugen på något salt; som ALLTID efter ett migränanfall...
Och istället för att följa med mina underbara kollegor till Glädje ikväll för lite god mat och dryck, så har jag legat och svettats/fryst/skakat i soffan och käkat en påse chips... En hel påse... 180 gram...
Och vet ni vad?
Jag känner ingen ångest whatsoever... Och det är skönt! Dock så känner jag att huvudvärken fortfarande ligger och molar där i bakhuvudet, så än är det inte över...
Men nu så slänger jag in handduken och går och lägger mig; imorgon så ringer väckarklockan kl 05.15 igen...
Ps: innan jag åkte hem från jobbet förut så förvarnade jag inte M och ungarna om att jag var på väg hem (de var ju inställda på att jag skulle ut och äta och komma hem sent), utan när jag kom hem så ringde jag på dörren och Alva och Noel sprang och öppnade... Alltså, glädjen i deras ögon när de fick syn på mig!!! Alva kastade sig fram och gav mig en bamsekram och började att gråta, och när jag frågade varför hon blev ledsen så sa hon:
"Alltså, jag blev bara sååå lycklig - du skulle ju vara borta hela kvällen"...
Älskade lilla gumma!
Hur mycket man än föraktar sig själv och sitt ät-beteende och ogillar sig själv för sitt utseende och dåliga karaktär, så blir man verkligen påmind om sin egen betydelse genom ungarna ;-)
Vad faan är en tjock mage mot sina fina ungars villkorslösa kärlek!?!
Godnatt, gott folk! Ta hand om er!
