Känns INTE bättre idag...

Igår kväll la jag mig i ett skumbad när M hade kommit hem för att lugna ner mig lite, men det hjälpte ju inte nämnvärt! Och jag har knappt sovit inatt utan vaknat flera gånger av att jag har legat och spänt mig, och så fort jag har vaknat har jag börjat tänka på gårdagen igen och inte kunnat somna om...

Undrar ni varför jag är så jävla förbannad att jag håller på att förintas av mina egna aggressioner?

Jo, så här ligger det till:

Jag jobbar på Ica.

Har jobbat där i exakt 5 år.

Första året jobbade jag i stort sett bara kvällar och typ varje helg.

Under de här 5 åren har jag nekat till att hoppa in och jobba vid behov en enda gång (det var en lördagmorgon när de ringde kl 06.00 och frågade om jag kunde vara på jobbet om en timme, och då hade jag kommit hem från krogen ca 2 timmar tidigare...) = jag är alltså en sån där person utan ett eget liv, som har kastat mig på cykeln och tagit mig till jobbet så fort de har ringt och velat ha min hjälp.

Om jag har vaknat med migrän (vilket jag gör flera gånger i månaden) har jag tagit en tablett och sen tagit mig till jobbet - jag har ALDRIG sjukskrivit mig för huvudvärk, trots att jag har legat hemma och spytt innan jobbet = jag är alltså en trogen arbetare som ställer upp till 100% för mitt jobb.

Efter att Alva föddes började jag jobba när hon var 7 månader, för att ställa upp inför julruschen.

Om det har varit personalbrist har jag vid otaliga tillfällen ställt upp och jobbat extra på mina lediga dagar, trots att det har medfört att det har blivit både 8 och ibland 12 dagar i sträck.

Det jag vill ha sagt med detta är alltså att jag under mina 5 år på Ica har varit trogen min arbetsplats och gett 100% engagemang och alltid ställt upp!

Hursomhelst, när Alva började på dagis och M fick jobb i Jönköping så föll det sig ju ganska naturligt att jag inte kunde jobba kvällar längre, i och med att Alvas dagis stänger kl 17.30. Detta medförde att jag fick sköta hämtning och lämning för att vi skulle få det att funka...

Jag tog upp detta med mina chefer och de lovade att ställa upp så gott de kunde - och ja, jag fick ett bra schema.

Dagtider och varannan helg.

Vardagen fungerade...

För några månader sedan blev jag tillfrågad om jag ville bli fastfood-ansvarig - JA, TACK!

Efter ytterligare några veckor blev jag tillfrågad om jag ville bli marknadsansvarig i butik - JA, TACK!

Och sen blev jag tillfrågad om jag ville ta över miljöansvaret - JA, TACK!

Överallt ifrån fick jag höra vilken bra och engagerad arbetare jag var, arbetskamraterna visade enorm uppskattning över att få jobba med mig, diverse olika avdelningschefer sa att jag verkligen var rätt person för de här ansvarsområdena.

ALLA öste beröm över mig och min arbetsinsats!

Och jag säger inte emot; jag tycker själv att jag är en jävligt bra medarbetare och jag ger alltid allt när jag gör någonting. Det har inte funnits någonting att klaga på. (Ursäkta skrytet, men det är så här jag känner...)

MEN...

...igår fick jag se en skymt av det nya grundschemat, och vad var det jag såg:

jo, en vecka har jag fått arbetstider till kl 18.00 både på onsdagen och torsdagen, en torsdag ska jag jobba till kl 20.15 och en annan torsdag ska jag jobba till klockan 22.15.

Märk väl: ingenting har förändrats i min och M:s situation - han jobbar fortfarande i Jönköping och jag kan fortfarande inte jobba kvällar!

Nu kanske vissa tycker att jag borde vara nöjd med att de har gett mig "bra" tider i ett år, och att man måste vara rättvis så att alla får jobba några kvällar i veckan.

Och då säger jag BULLSHIT!

De har fixat och trixat med scheman förut, så någon rättvisa ska vi inte tala om.

Dessutom finns det massor av unga tjejer på jobbet som VILL jobba kvällar i och med att det är då man tjänar pengar, så det är inte svårt att fördela tiderna på ett bra sätt om man lägger ner lite engagemang i det.

Dessutom, och det här tycker jag är det värsta av allt - ena veckan kramar de om en och berömmer en för att man är en tillgång för företaget och ger en utökat ansvar, och veckan efter sätter de kniven i ryggen på en och ger en tider som de vet att man inte kan ta.

De vet så jävla väl om att jag inte kan jobba längre än till kl 17.15 och ändå ger de mig sena tider som de vet att jag inte kan jobba.

Varför?

Om de har det minsta innanför pannbenet så borde de ju inse att det här medför att jag måste söka ett nytt jobb, och det rimmar ju rätt jävla illa mot allt smicker och all beröm de har öst över en innan. Eller?

Vad tror de egentligen?

Att jag bara skulle tacka och ta emot?

Att jag ska tvinga M att byta jobb?

Att vi ska behöva sjukskriva oss för att kunna hämta Alva i tid?

Just nu är jag så förbannad att jag vibrerar när jag tänker på det - det är nog tur att jag är ledig idag så att jag inte gör något förhastat (som att gå in till chefen och säga upp mig med omedelbar verkan).

Däremot ringde jag till en arbetskamrat igår och frågade om hon ville ta över fastfood-ansvaret, för det tänker jag verkligen inte engagera mig i längre.

Ställer inte Ica upp på mig, så ställer inte jag upp för Ica...

Dessutom får man ju inget extra betalt för allt arbete man gör, så varför engagera sig egentligen?

Jag har tagit de här ansvarsuppgifterna för att jag har tyckt att det har varit jätteroligt, men nu har all optimism bara runnit ur mig så jag kan omöjligt ge något engagemang tillbaka efter det här bemötandet.

Jag har verkligen inget förtroende kvar för mina chefer - det här känns som århundradets svek!