Brist på B12 = depression

Häromdagen läste jag en artikel i någon tidning (har glömt vilken det var) att brist på vitamin B12 kan leda till depression.

B12 finns ju vanligtvis i kött och inälvsmat, och därför är det ganska naturligt att det är en vanlig bristsjukdom hos vegetarianer. Även om jag har börjat äta lite kyckling och skinka nu på senare dar, så har jag ju varit vegetarian i 15 år innan dess och aldrig ätit något vitamintillskott, så nu börjar jag allvarligt fundera på om jag har brist på B12.

Även om jag inte är "självmordsdeprimerad" (finns det nåt som heter så?) så kan jag ju inte påstå att jag är världens gladaste människa heller, och även om mammas bortgång såklart fortfarande påverkar mitt humör så känns det ändå som att det är nåt annat som ligger bakom mina känslor.

Jag tänkte speciellt på det imorse när jag vaknade - att jag typ aldrig vaknar direkt glad och undrar lite nyfiket på vad den här dagen kan ha för roligt att erbjuda...

Nu är jag verkligen inne i en sån period att allt snurrar på som i ett ekorrhjul och jag känner mig inte motiverad till någonting (förutom att gå ner i vikt såklart). Jag orkar inte ens bädda sängen eller dra upp persiennerna längre; det känns liksom så meningslöst.

Visst, jag går upp och tar på mig kläderna och gör iordning Alva och fixar frukost och går till jobbet, men jag gör det utan någon större entusiasm...

Men sen när jag tänker efter kanske jag gör en alldeles för stor grej av alltihop - alla kanske känner så här mer eller mindre!?

Och det är ju inte så att jag går runt och känner att jag vill dö - jag vill bara tycka att livet har lite mer att ge än vad jag känner just nu. Jag går ständigt och tänker på om det här är vad livet handlar om, eller om jag missar nåt.

På ett sätt känns allt så himla meningslöst och att man lika gärna kan vara utan det, men om man vänder på steken och "låtsas" att man får ett besked om att man har typ 1 år kvar att leva, då får jag panik och känner att det är MASSOR av saker jag vill göra och uppleva innan jag dör!

Hmm, det blev visst lite djupt det här, men ibland är det så himla skönt att bara få skriva av sig. Det känns som att man har haft de här känslorna så länge, så det är så uttjatat att sitta och prata om det med någon. Alla i min närhet är nog lite less på att höra om hur meningslöst jag tycker att det mesta är!

Och sen är det ju faktiskt så att det är bara JAG själv och ingen annan som kan ändra på situationen. Tycker jag att livet ger för lite, ja - då är det ju upp till mig själv att ändra på min livssituation. Svårare än så är det ju faktiskt inte...

Jag tror att mycket av min sinnesstämning påverkas av att jag inte trivs med mitt boende...

Jag HATAR verkligen att bo här ute på landet och känna mig helt isolerad! Det ger mig verkligen ingenting att bo så här! Det hade varit en helt annan grej om man hade haft djur eller varit trädgårdsintresserad eller vad som helst, men nu sitter jag bara här ute helt ensam och har inga vänner i närheten eller nåt annat som gör livet lite roligare.

Dessutom har vi aldrig några pengar över för allt går åt till hyran, 2 bilar och bensin...

Och då undrar ni nog därute: ja men herregud, varför flyttar hon inte bara in till stan? Hur svårt kan det vara...

Och ja - på ett sätt är det inte så svårt, för vi hyr huset och har bara 3 månaders uppsägningstid, MEN samtidigt är det så att OM jag bestämmer mig för att flytta in till stan så får jag flytta utan M, och våra 9 år tillsammans är ingenting jag bara kan säga "TACK OCH HEJDÅ" till.

Som jag har berättat tidigare har han en "störning" och klarar inte av att bo i lägenhet/radhus/parhus utan kräver att få bo i ett enskilt hus (alltså, det behöver inte ligga helt isolerat, men det ska vara enskilt från andra), och det finns inga hus att hyra inne i Skövde...

Min bror tycker att vi ska annonsera och hålla ögonen öppna tills nåt dyker upp, men jag har lessnat på att vänta vänta vänta....

Jag satte ut en annons på Blocket för typ 2 veckor sedan och vi har inte fått ett enda svar, och jag känner att jag vill börja leva NU och inte gå och vänta på nåt hela livet...

Jag sa till M att ett alternativ kan vara att jag och Alva tar en 1:a och bor i under tiden som vi väntar på vårt hus, men det blir ju också en sån situation där man går och väntar på nåt.

Jag vill inte!!!

Jag får panik!!!

Nej, nu ska jag sluta beklaga mig och åka till jobbet istället.

Vi hörs ikväll.