Och i matlådan har jag med mig tagliatelle och pastasås med kräftstjärtar, så när jag kommer hem från jobbet sen har jag 8 points kvar att kalasa för - hmm, undrar vad jag ska äta för något gott ikväll?
Imorgon är jag ledig, och dagen ska ägnas åt tvätt och städning (som vanligt på mina lediga dagar).
Dessutom ska ett besök vid minneslunden skrivas in i planeringen - imorgon är det ju exakt 1 år sedan mamma somnade in :-(
Shit, jag kan verkligen inte fatta att det har gått ett helt år sedan det ofattbara hände!!! Samtidigt saknar jag henne så otroligt mycket att det känns som att hon har varit borta i flera år...
Nu har man ju "äntligen" börjat inse att hon faktiskt är borta och inte kommer tillbaka, men känslan av tomhet och meningslöshet har inte minskat; snarare tvärtom.
Jag kan fortfarande inte trösta mig med att tänka på alla fina år vi faktiskt fick tillsammans, men däremot tänker jag mer och mer på vad mamma hade sagt och gjort i vissa situationer, och litar på hennes omdömen.
Om man ska försöka få fram något över huvud taget som har varit "positivt" med detta, så är det att jag inte är rädd för att dö längre! Förut hade jag värsta dödsångesten och kunde grubbla ihjäl mig på vad som skulle hända efter döden och så, men nu är jag inte det minsta rädd för det längre. Det känns tryggt och skönt på något sätt, och jag är helt övertygad om att jag får träffa mamma igen när jag lämnar jordelivet...
Däremot har ångesten inför att förlora någon nära igen typ fördubblats - nu vet man ju vilket helvete det innebär att uppleva den här enorma sorgen och saknaden!
Jag tror att man helt enkelt måste bli bättre på att uppskatta tiden man får ha tillsammans med nära och kära, och uppskatta allt gott man har runtomkring sig i livet...
Vad gäller relationen mellan mig och M så är det jättejobbigt just nu!
I förrgår fick jag ett långt "kärleksbrev" där han skrev vad han tyckte och kände och vad jag betydde för honom, och igår lämnade han tillbaka min extranyckel och sa att han inte orkade umgås mer med mig; det var för jobbigt...
Usch, jag är så himla kluven!
Som jag har skrivit tidigare så vill jag både ha honom i mitt liv och samtidigt gå vidare...
Och jag förstår ju honom också - varför ska han gå runt och vänta på att jag ska bestämma mig; han behöver ju också gå vidare och lägga upp planer för sin framtid.
Jag vet varken ut eller in längre - det känns som att jag har så mycket tankar och känslor som far fram och tillbaka i huvudet att jag inte orkar bry mig om nåt längre, utan jag bara stänger av och försöker få dagen att gå... Det är väl det här som kallas att "stoppa huvudet i sanden"...
Ena dagen kan kan jag tänka mig att ge honom en chans till (jag menar, han ÄR en underbar och snäll människa som ALLTID har ställt upp för mig) och andra dagen känner jag att vi har haft vårt och att det är dags att gå vidare.
Tänk om jag sjabblar bort det som är bäst för mig? Hur ska man kunna veta?
Jag menar, jag vet att M aldrig skulle vara otrogen, att han aldrig skulle slå mig, att han ställer upp till 100% när det väl gäller, att han är en toppenbra pappa till Alva och att han älskar mig - ska man inte nöja sig med det?
Samtidigt vill jag ju ha något annat... Jag känner inget pirr längre... Det har varit så mycket bråk och besvikelser mellan oss, så det känns som att förhållandet är omöjligt att reparera. Men tänk om det går? Vill jag att det ska fungera? Aaaahhhh.... jag vet ingenting längre!!!
Jag kanske bara har en "liten" livskris, men till syvende och sist är det nog just vardagen jag vill bort ifrån - jag vill ha spänning och äventyr, typ... Och det kan man kanske inte önska sig när man har barn och fast anställning... Men hur ska man kunna veta vad som är bäst för en själv?
Det kanske är så här livet ska vara, och det jag vill ha/söker kanske inte ens finns!?!
Det enda jag vet är att det är jävligt tråkigt att vara ensam och att jag vill ha en person att dela mitt liv med; frågan är bara om det är M eller någon annan!?!
Jag grubblar vidare...
4 kommentarer:
Du ska sätta värde på din ex pojkvän . kvinnor vill ha pirr och spänning det vill alla men det går över med alla som man lever ihop med.En trygg och hjälpsam man är det bästa i längden.De karlar som finns kvar är ofta otrogna eller helt enkelt inte kloka.Vill du ha en sån? Tänk på Alva också det bästa för barnet är hennes egen pappa.Men ibland går det inte (jag dömmer ingen) lämna honom då och var inte egoistisk och ha han kvar bara för att han hjälper dig.Var ärlig mot honom så att han får den kvinna han förtjänar.Detta var min åsikt hälsn Tingeling
Har det redan gått ett år. Helt galet. Alla mina tankar till dig idag. När det gäller det andra har jag inte så mycker tankar kring det. Det enda jag kan säga är att jag tycker att du ska följa ditt hjärta!!! Stor bamsekram till dig.
ramlade in här, fin blogg du har! /Lina absolutlinan.blogg.se
oj oj ett helt år har gått.. du är så stark gumman å jag tycker du beskriver dina känslor så bra här i bloggen.
Ang M ja inte vet jag.. du är den som vet bäst.. pirret mellan mig å pär finns inte heller längre.. eller ja den kommer ibland men allt för sällan men jag älskar honom ändå.. tankar har man alltid.. men vill du inte ska du inte.. hoppas du kommer på en bra lösning på det är gumman.. önskar bara det bästa för dig..
kram kram kram
Skicka en kommentar