Bara en liten reflektion...

Jag har tänkt och grubblat rätt mycket på det här med mammas död, och det som jag har funderat extra mycket på är det som folk har sagt till en för att försöka trösta en när man har varit ledsen.

Det många har försökt att trösta en med är orden att "även om det känns omöjligt, så kan man leva vidare..." och "tiden läker inte alla sår - smärtan och saknaden kommer alltid att finnas där, men man lär sig att leva med den".

So far, so good...

Men när jag tänker vidare på innebörden i de orden, så är ju faktiskt frågan om man tycker att livet är värt att leva utifrån de premisserna!?!

Jag menar, frågan har ju egentligen aldrig varit om man kan leva vidare utan en annan människa (alla fattar ju att det är fullt möjligt), utan snarare om man vill leva vidare utan den människan i sin närhet...

Och visst, man kan lära sig att leva med en ständig saknad och sorg som gnager i ens inre, men frågan är ju om man vill leva ett sånt liv...

På samma sätt är det ju med påståendet att man ska njuta av varje dag som man får uppleva med sina nära och kära, och ta tillvara på den tiden man får vara tillsammans, men återigen är ju frågan om man vill fortsätta leva med tanke på att man kan riskera att förlora den man älskar redan nästa dag...

Hmm, kanske lite djupa tankar för en tisdag förmiddag, men jag kände att jag behövde få ur mig den här funderingen!

Om jag någon gång i framtiden ska försöka trösta någon som har förlorat en nära anhörig, så skulle jag nog aldrig dra till med flosklerna här ovanför, för jag tror verkligen inte på dem... Jag tror att man istället måste fråga sig vad man själv vill ha ut av livet man lever och hur mycket sorg och saknad man tror att man klarar av att bära... och hur mycket man tycker att det är värt att leva vidare under den förutsättningen som ett dödsfall skapar...

Och NEJ, jag går inte i självmordstankar eller nåt sånt... Jag är bara ledig, och då GRUBBLAR jag! På gott och ont...