Nej, kuratorn tyckte som sagt att vi hade en hel del kvar att ta tag i, så istället för att det här blev ett avslut så ska jag tillbaka till henne tisdagen den 26 januari. Och det känns faktiskt helt okej - jag känner att jag behöver ha någon att prata med!
Det här året har det hänt så mycket tråkiga saker, så fokuset har liksom flyttats bort från mamma och hamnat på min relation med M, flytten från huset m m istället.
Det vi ska gå igenom i fortsättningen är mina oros-känslor och min rädsla för att jag ska förlora någon närstående igen - det är tankar som jag känner hindrar mig i min vardag.
Jag menar, ringer de från dagis är jag helt övertygad om att Alva har skadat sig... Om brorsan och hans tjej ska ut och åka nånstans är jag helt säker på att jag snart kommer få ett telefonsamtal från nåt sjukhus om att de har råkat ut för en olycka... samma sak med M när han pendlar till jobbet varje dag...
Och även om jag inte går och grubblar på det här konstant, så är det ändå känslor som är med mig hela tiden, och det är jävligt jobbigt!
Häromkvällen trillade Alva ur sängen och tassade in till mig på natten och ville sova bredvid mig. Dagen efter kom M och hämtade henne för jag skulle jobba, och genast började tankarna snurra - det kommer säkert hända Alva nåt nu, och så var det ett tecken att hon trillade ur sängen just inatt, för att ödet ville att jag skulle få ligga nära och mysa med henne en sista gång och tänka tillbaka på det som ett varmt minne...
Jag hör ju själv hur sjukt det låter och det är ju inte sunt att tänka så här hela tiden, men det är som sagt mina såna här ångest-tankar som Yvonne ska hjälpa mig att bearbeta och hon tror att jag kan få jättemycket hjälp av hennes KBT-behandling. Och det får man ju hoppas...
Det känns hur som helst jättebra att prata med henne och jag hoppas att hon kan hjälpa mig att få en fungerande tankeverksamhet igen!
Förut var brorsan här och hjälpte mig skruva ihop mitt nya träningsredskap, så nu får vi väl se om det är något att ha. Tyvärr kunde man inte ställa in motståndet manuellt upptäckte jag, men det känns lite småspännande i alla fall. Alva har redan testat den...
Förut tog jag en RASK promenad från KSS ner till Ryd, och det tog ungefär 20 minuter (jag var helt genomsvettig när jag kom fram - det märks att man har 0 kondition nu för tiden).
Nu är klockan snart 16.00 och det bara slog mig att det egentligen är rätt tråkigt att vara singel (även om det känns väldigt bra också). Jag menar, vid den här tiden förut brukade man ju börja med maten och såg fram emot att ens partner skulle komma hem, man åt lite mat tillsammans hela familjen, tittade lite på teve, hjälptes åt att natta Alva och sen hade man lite kvalitetstid ihop också.
Nu har man ätit klart, det är dags att diska och sen händer det liksom ingenting mer förrän man går och lägger sig...
Jag gillar inte den tomheten man känner som ensamstående...
Man vill ju ha någon att vänta på och längta efter och någon som väntar på och längtar efter en själv!
Ja ja, man överlever väl det här också, men jag förstår inte riktigt de som tycker att man inte ska rusa in i något nytt - det är ju kärleken som gör livet värt att leva!
1 kommentar:
va skönt att du får fortsätta att prata med din kurator.. du har mycket tankar.. förstår dom helt och det är inte alls konstigt att du har dom.. kramar om
Skicka en kommentar