Saknar Stockholm...

Jag älskar att åka upp till M:s bror och hans familj; det är så skönt häng när vi är där... Dagarna flyter på, vi lagar mat tillsammans, kollar på teven och pratar på kvällarna - det är så slappt och otvunget... Och mysigt! Låg det inte så långt bort så hade vi definitivt åkt dit oftare (även om de nog tycker att det är rätt skönt när vi väl åker därifrån ;-)
Alva är ju lugn att ha med sig, men Noel är desto jobbigare/livligare/tjatigare/bråkigare m m...

Och på tal om våran lilla busunge så höll han på att skrämma livet ur M och Alva förut! De åkte iväg till en pulkabacke medan jag var på gymmet, och helt plötsligt så var han bara borta... De kollade överallt och ropade, fick med en annan pappa och flera andra ungdomar i letandet, men de hittade honom inte... Och det var jättemörkt ute och låg en skog i anslutning till backen...

Det gick ganska lång tid och M var nära att ringa till polisen - då hittade några killar i typ 10-årsåldern honom... Gömd bakom ett träd i skogen...

Alva grät, och har gråtit hela kvällen när hon har tänkt på det; usch, hon tyckte att det var jätteobehagligt! Plus att hon såklart blev skärrad av att se M så uppjagad... (Han har för övrigt också mått skitdåligt hela kvällen)...

Det var nog tur att jag inte var med, för jag hade blivit helt hysterisk!!!