...eller manshatare eller vad ni vill, men jag blir så jävla förbannad på att man alltid ska behöva vara rädd, och det beror på MÄN och vad de kan hitta på med oss kvinnor/tar sig rätten att göra mot oss kvinnor...
Jag kanske ska förklara mig lite närmare;
nu ikväll tog jag bilen upp på berget för att unna mig själv en skön kvällspromenad, och den första personen jag möter på raksträckan innan min slinga börjar är en karl i 40-årsåldern i jeans och t-shirt (alltså ingen som är klädd för motion) på en herrcykel.
Inget konstigt med det kanske, men det märkliga börjar när han först cyklar mot mig och sen vänder han om bakom mig och kommer cyklande bakom mig åt samma håll som jag går, och cyklar om mig...
Ja ja, jag går vidare och när jag kommer till första nedförsbacken så ser jag att han har stannat och hoppat av cykeln och börjar gå framåt först när jag börjar närma mig. Så där går vi alltså i spåret - han går ca 20 meter framför mig och leder cykeln - och jag går bakom...
Och jag bara får en sån jävla olustig känsla!!!
Vad faan gör jag om han väntar in mig bakom nästa krök och överfaller mig där mitt ute i skogen???
Jag beslutar mig helt sonika för att jag vägrar gå halvmilen, och vänder om och bestämmer mig för att gå 2,5 km istället (den slingan går runt en liten sjö och känns mer säker).
Så jag traskar runt där för mig själv, men tyvärr blev den här promenaden inte alls skön och avslappnande utan jag går där och känner mig rädd och har en stor klump i magen...
Hur som helst så bestämmer jag mig för att gå slingan två gånger, och tro det eller ej, men när jag har gått klart och är på väg upp till parkeringen så kommer karln cyklande uppifrån parkeringen och bort mot några klubbstugor som ligger i närheten...
Shit, nu hoppar jag in i bilen och funderar verkligen på vem den här mannen är och varför han håller på och cyklar runt i spåret!
Jag startar bilen och börjar åka därifrån, och då kommer han återigen cyklande... Den här gången på en cykelväg som går längs med min "bilväg" ner mot stan...
Alltså, visst känns det skumt!?!
Jag trampade gasen i botten och åkte hem direkt...
OCH när jag kommer hem och berättar det här för M, så säger han att han har haft en konstig magkänsla och fasat för att jag typ skulle bli överfallen och funderat över vad faan han skulle ta sig till i så fall...
Äckligt, eller vad?!?
Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här egentligen, förutom att jag hatar känslan av att behöva vara rädd för något jag inte kan styra över! Jag vill kunna gå på en promenad djupt inne i skogen utan att behöva vara rädd för att kanske bli påhoppad... på samma sätt som jag vill kunna gå hem själv från krogen mitt i natten utan att riskera att bli överfallen och våldtagen...
Visst, man kan inte gå runt och vara rädd hela tiden, men det känns så jävla orättvist!!!
Den här obehagliga snubben kanske bara var ute helt oskyldigt och letade efter sin bortsprungna hund eller vad faan som helst, men han kan ju faktiskt även ha varit en blottare eller en våldtäktsman som letade efter ett offer!?!
Usch, det var otäckt i vilket fall som helst och nästa gång ska jag se till att komma iväg på min promenad lite tidigare så att det är fler folk i rörelse ute i skogen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar