Jag har bestämt mig!

Som ni vet vid det här laget är jag en grubblare utan dess like, och de senaste veckornas grubblerier har fått mig att fatta ett beslut: jag är beredd att ge M en andra (hmm, snarare hundrade !?!) chans, och försöka på nytt med vårat förhållande. Rätt eller fel?

Who knows!?!

Antingen så blir det jättebra eller så går det åt helvete - det enda jag känner just nu är att jag är beredd att tro på hans ord om att han verkligen inser vilken idiotisk egoist han har varit, och att han är beredd att ändra på det. Jag förstår om några av er där ute tycker att jag är löjligt godtrogen och naiv och att jag är en klant som "offrar" mig ytterligare en gång med tanke på vad som har hänt förut, men jag känner av hela mitt hjärta att jag vill ge det en sista chans och verkligen försöka hitta tillbaka till det som vi hade en gång i tiden... Vi har trots allt varit tillsammans i 9 år, och har verkligen gått igenom vått och torrt ihop.

Den senaste tiden har M på många olika sätt visat att han är uppriktigt ledsen över hur han har betett sig tidigare och hur omogen han har varit (även om jag inte har skrivit så mycket om just det här på bloggen), och även jag har insett min del i att förhållandet inte fungerade...

Jag har varit väldigt "bekväm" och inte velat ta ansvar för mitt eget välbefinnande, utan mer eller mindre förlitat mig på att människor i min närhet ska göra mitt liv roligt och värt att leva, men efter mammas död samt mina samtal hos kuratorn har jag insett till fullo att det bara är jag själv som kan se till att jag mår bra.

Med handen på hjärtat kan jag nog säga att en av anledningarna till att jag lämnade M var för att jag ville hitta en annan kille som var übersocial och ordnade fester och bjöd in mig i hans stora kompisgäng och överraskade med resor m m, men så här i efterhand har jag insett att det inte är det jag eftersträvar i livet egentligen.

Jag har tyckt att mitt eget liv med M har varit så jävla tråkigt, och istället för att själv se till att det blir vad jag gör det till, så har jag förlitat mig på att han ska få mig att må bra, och när han inte har klarat av att uppfylla mina krav har han istället dragit sig undan och jag har blivit sur och förbannad...

Jag säger ABSOLUT inte att merparten av skulden ligger hos mig, för M har verkligen varit omogen och oansvarsfull under en låååååång period, men jag menar däremot att jag har insett att jag inte står helt utan skuld själv (vilket jag annars gärna vill tro i de flesta situationer)...

Så.... så här ligger det alltså till, och jag håller tummar och tår för att det ska fungera den här gången! Jag är absolut inte 100% övertygad om att det är rätt beslut, men det är MITT beslut och det känns rätt i hjärtat just nu... Och jag måste lita på mig själv och min känsla den här gången!

Snälla, önska mig lycka till!!

Uppdatering:

Jag vet verkligen inte varför jag känner att jag måste förklara mig mer eller nästan ursäkta mig för mitt beslut, men jag känner att jag inte riktigt får fram det jag vill ha sagt här...

Jag VILL så gärna ha min lilla familj och att det ska fungera, och jag vill verkligen inte sitta här ensam i resten av mitt liv... Och nej, jag tar inte tillbaka M som ett substitut för att slippa ensamheten, utan jag vill verkligen ha honom i mitt liv för den han är!

Alltså, jag lämnade en kille som var egoistisk och som inte delade sitt liv med mig (vi levde verkligen två separata liv) och som inte gav mig något som helst utrymme utan bara tog mig och allt jag gjorde för givet, men förhoppningsvis existerar inte den personen längre!

Jag tror verkligen på att M har insett hur han har behandlat mig och att han har ändrat sig och att han är beredd att satsa på oss...

Jag har verkligen funderat över vad som betyder nåt här i livet, och jag har kommit fram till att det är att ha en bra vardag tillsammans med människor man älskar - sin parter, sin underbara dotter och sin härliga familj. Och fina arbetskamrater!

Jag har även funderat över hur situationen skulle bli om vi inte hade Alva - hade jag ändå gått tillbaka till M och kämpat så för våran skull? - och jag har faktiskt inget svar på det... Kanske! Kanske inte!

Jag känner absolut inte att jag går tillbaka enbart för Alvas skull, men självklart så är hon ju delaktig i beslutet... Säger man så? Hur som helst så menar jag att jag ju fattar mitt beslut utifrån hur situationen ser ut just nu idag, och då är hon ju en del av vårat liv.

Jag tog faktiskt upp frågan med min kurator förut, och när jag sa att jag inte var säker på svaret så sa hon: "Men är det så viktigt att veta svaret på hur du skulle ha gjort om inte Alva hade funnits med i bilden? Nu finns hon ju här, så varför grubbla på något som egentligen är helt irrelevant..."

Och det är ju så typiskt mig att sönderanalysera allting!

Nu vill Alva gå och lägga sig - godnatt!