Godmorgon!

Vilken underbar dag det är ute idag - gnistrande vitt och strålande
solsken... Tyvärr jobbar man ju hela dagen och missar allt det här
vackra, men imorgon slutar jag klockan 12.00, så jag hoppas att
vädret håller i sig.

Tänk vad konstigt att det som känns så naturligt och självklart
när man går och lägger sig, kan vara som bortblåst när man
vaknar... Igår låg jag och tänkte på min vikt och träning och
semestern och framtiden och lite till, och det kändes så självklart
att jag skulle börja träna på Nautilus, gå på en diet igen, börja
fundera på ev partnerskap och syskon till Alva (man blir ju inte
yngre...) och kanske t o m dra iväg på en sista-minuten-resa alldeles
själv för att samla tankarna och verkligen ge sig själv tid och
möjlighet att fundera ut vad man har för mål och vad man vill ha ut
av livet... Men konstigt nog så känns tankarna ganska avlägsna så
här på morgonkvisten ;-)
Nu på morgonen har jag redan hunnit med att tampas med Alvas
trotshumör, samt att de har ringt från jobbet och bett mig jobba
över i eftermiddag... Det finns liksom inte så stort utrymme för ens
egna tankar och funderingar i vardagen (oj, det lät ju nästan exakt
som rubriken på min blogg)...
Det som känns så frusterande är att jag ju faktiskt VILL komma fram
till meningen med livet, och trots att jag ofta känner mig nere och
nedstämd, så VILL jag ju leva och må bra...jag vet bara inte hur jag
ska bete mig för att komma dit! Och när jag känner mig off och det
mesta känns meningslöst, så har jag så svårt att ta mig ur det
känsloläget... Ibland kan man ju fundera på vad livet egentligen
går ut på och kanske t o m tycka att det inte är värt det, men
vänder man på steken och istället föreställer sig att man får
beskedet att man bara har några veckor eller månader kvar att leva,
DÅ skulle man verkligen få panik och böna och be om att få leva!!!
Life is complicated...