... för min underbara mamma! Jag saknar henne så otroligt mycket!
Igår fick vi minnesboken från begravningsbyrån, och det var så sorgligt att läsa den samtidigt som det var så fint att se att hon hade så många vänner som skickade hälsningar, gav henne blommor och skänkte pengar till Sällskapet Jultomtarna. Mamma var alltid så mån om att ingen skulle behöva sitta ensam på julen (eller vid andra högtider heller, för den delen) och hon ville alltid att alla barn skulle få julklappar, även de med ensamstående föräldrar eller alkoholiserade föräldrar eller liknande, så därför kändes det så bra att vi skrev i dödsannonsen att folk gärna fick skänka ett bidrag till den här ideella föreningen - tidigare idag fick vi reda på att de hade fått in över 10 000 kronor!!!
Jag har inte varit ute i minneslunden sedan jag och Anders var där mitt i natten på lördagen efter begravningen, men jag tänkte att jag ska åka dit i helgen när jag är ledig och tända ett ljus och ta med mig en stor bukett rosa rosor. Det är verkligen med kluvna känslor jag åker dit - det är ju så otroligt fridfullt att åka dit och man känner verkligen hennes närvaro, men samtidigt är det ju så fruktansvärt jobbigt och sorgligt.
Tidigare idag träffade jag Alvas dagisfröken på mitt jobb, och då sa hon: "Visst känns det overkligt?!", och precis så är det. När jag sitter på jobbet ser jag för mitt inre hur hon kommer gående mot kassan och ropar "Hejsan gumman!", och skulle hon komma gående emot mig bland hyllorna på Ica skulle det inte kännas konstigt utan bara helt naturligt. Någonstans fattar man ju att hon faktiskt är borta, men samtidigt känns det som att hon snart kommer tillbaka. Jag fattar inte att hon är död! Jag vill nog inte fatta att hon inte kommer tillbaka!
Idag har det varit en jättejobbig dag, och förut började jag störtböla i lunchrummet när jag pratade om mamma med en jobbarkompis. Igår fick Anders ett bryt här och bara låg och grät, och samtidigt har sorgen kommit ikapp min äldsta lillebror som är jätteledsen nu. Usch, vad det är jobbigt att sörja!
Oj, nu börjar Bolibompa, så jag ska bänka mig framför teven med Alva.
1 kommentar:
kramar om i massor.. en kompis till mig förlorade sin pappa för över ett år sen å säger att först nu när dom gått igenom alla högtidsdagar som jul å födelsedagar tex så har dom fattat att han verkligen är borta.. han kändes bara bortrest sa hon. förstår att det är blandat att gå till minneslunden.. men det är nog ett sätt att bearbete också. kram kram till dig vännen
Skicka en kommentar