Ett försök till ett leende...

Kände att jag ville uppdatera er om att jag fortfarande lever... Dagarna är fortfarande oändligt jobbiga, men nu börjar man fatta att det faktiskt har hänt. Och jag har börjat jobba lite smått: 2 timmar i förrgår... Det var jättekul att träffa alla jobbarkompisar igen, så jag ska jobba imorgon igen- tror att det är bra att komma ut lite och träffa vänner och skingra tankarna. Här hemma sitter man ju bara och grubblar och gråter ändå...