En tanke som slog mig:

Jag tror inte på förhållanden sprugna ur vänskap; jag tror på passion och glöd...

Finns attraktionen där ska den inte motarbetas, utan man ska ta den för vad det är och låta sig svepas med...

Är man redo så är man redo!

Och är man inte redo så får man vänta tills man är redo!
Det var kvällens visdomsord från mig - godnatt!

En liten uppdatering:

När jag och M träffades en oktobernatt år 2000 hade jag precis avslutat ett kort halvtrist förhållande och ville verkligen träffa nån ny spännande person. Och där var han - på Meket av alla ställen (ett mc-hak i stan). Han följde med mig hem på kvällen och vi PRATADE hela natten, och sen den kvällen var det liksom vi. Redan på nyårsafton var han hemma hos oss och skålade in det nya året med min familj, och det kändes sååå rätt!

På den tiden tränade han kampsport och läste på högskolan, men det var liksom inga konstigheter - vi träffades VARJE dag, och om vi mot all förmodan inte träffades så pratade vi i telefon flera gånger under dagen.

Han skrev små gulliga lappar till mig hur ofta som helst, köpte små gulliga presenter och bjöd ut mig på restaurang titt som tätt. Han ville verkligen vara med mig hela tiden och det kändes så underbart!

Jag har aldrig känt mig så älskad av någon som jag gjorde av M!

Jag visste att vad som än hände så skulle han finnas där för mig, och den känslan är verkligen obetalbar...

Det fanns liksom ingen tvekan - det var han och jag mot världen, och vi skulle åldras ihop!

Nu blev det ju tyvärr inte så, i och med att vi har separerat och har en del år av tjafs och besvikelser bakom oss, men det jag undrar med det här inlägget är om man någonsin kommer få uppleva den känslan igen, eller om jag har fått min kvot i livet!?

Självklart kommer både han och jag att träffa personer som vi kommer få känslor för och som kommer att betyda mycket för oss i framtiden, men det vi hade var ju ändå något unikt (ja, jag vet... det säger alla som har varit kära i någon nångång...)

Jag är lite rädd för att aldrig mer få uppleva den känslan som jag delade med M, samtidigt som jag känner att han har satt ribban högt - idag skulle jag inte kunna nöja mig med en partner som inte går in för förhållandet till 100%.

Den personen som jag träffar ska vilja umgås med mig 24 timmar om dygnet och knappt kunna vara vaken utan att tänka på mig, för det är så jag vill känna för honom...

Om jag vill träffas en kväll vill jag inte höra att personen i fråga är för trött och hellre ligger hemma i soffan och kollar på teve för sig själv, för då kan det lika gärna kvitta... Fattar ni vad jag menar? Självklart kan man vilja vara för sig själv ibland och ibland är man ju faktiskt väldigt trött, men jag gillar inte känslan av att vara bortvald för att personen i fråga är bekväm av sig. Den ursäkten kanske funkar om man har träffats väldigt intensivt i några månader, men i början av ett förhållande tycker jag att det hör till att man är lite kär och galen och går lite utanför ramarna. Eller? Är jag helt ute och cyklar?

Det jag vill ha sagt med detta är att jag hoppas att jag någon gång mer i mitt liv får uppleva den stora KÄRLEKEN, för jag saknar verkligen känslan av att vara huvudpersonen i någon annans liv...

Jag saknar passionen och glöden och glädjen och pirret och lyckan och ruset man får av att vara kär!!!