Alva hjälper pappa bära ved...

Jaa, det är ju som det är... bor man ute på landet är det ved som gäller... Tyvärr börjar våran ved ta slut nu och bonden som brukar leverera får vi inte tag på, så nu är det nästan panik! Vi har ringt och ringt och sms:at, så nu ska vi lägga en lapp i hans brevlåda och göra ett sista försök. Visserligen vet jag flera personer på jobbet som har "ved-kontakter", men samtidigt vill man ju gynna bönderna här runtomkring...

På tal om något helt annat så hände det något riktigt obehagligt här igår - vi hade ju hållit på och flyttat förrådet hela förmiddagen och när jag är inne i huset och M utanför, så hör han världens smäll och kollar bortåt vägen, och då är det två bilar som har krockat bara några hundratals meter från vårat hus... Jag kollar ut genom fönstret och ser massa bilar som har stannat till och människor från husen häromkring som springer runt, och sen kommer det 3 ambulanser, 2 brandbilar och 1 polisbil. Vi tänkte springa dit först, men struntade i det när vi såg att det redan hade stannat så många... Otäckt! M körde förbi där en kort stund efter, och såg två personer ligga på marken med filtar runt sig och tror att han såg två barn också... Usch! Det går så fort, alltså! På bara några sekunder kan livet ändras och till och med ta slut... Förhoppningsvis klarade de sig bra igår, men man får sig verkligen en tankeställare.

Om 2,5 timme ska jag och Alva på monsterkalas! Alvas kompis Lycka fyller 3 år och har pratat om sitt monsterkalas i flera veckor, så det ska bli riktigt roligt. Igår var jag inne på BR och köpte teatersmink och ett låtsasärr, men Alva vägrar gå med på att sminka sig och vill bara ha på sig ett lakan och vara Spöket Laban... Hmm, vi får väl se hur det här slutar. Men vill hon inte sminka sig, så vill hon inte och det är ju inte hela världen.

Lite senare i eftermiddag ska vi få besök av en barndomskompis till M och hans fru och deras 4 barn. Eller ja, han har två barn med henne och hon har två barn sen tidigare, men man kan ju nästan säga att det är hans barn också... 

Det som är så himla skumt är att när jag var nere i Göteborg och mamma var sjuk, så skickade de sms och var jättegulliga och frågade hur det gick osv, och de var även jätteengagerade efter begravningen och frågade hela tiden hur jag mådde och så, och för några veckor sedan när jag frågade tillbaka hur de mådde, så hade killens pappa gått bort...i hjärnblödning! Helt overkligt! Samma som mamma... Efter det tycker jag att jag läser om folk med hjärnblödning nästan varje dag i tidningen och hör på nyheterna...

På tal om mamma så saknar jag henne så otroligt mycket! 

Jag tycker att det är så jävla tragiskt att hon inte får se Alva växa upp, och så himla tråkigt att hon inte kommer få se mina bröders framtida barn. Jag trodde inte att det var möjligt att man kunde sakna en människa så mycket som jag saknar henne! Tomheten värker i bröstet - det känns verkligen så! Allt känns så jävla meningslöst utan henne!

Nej, nu ska jag hoppa in i duschen och sen ska jag ta itu med den där tvätthögen jag visade er igår. Och sen är det dags för sminkning och sen kalas...

Vi hörs vidare ikväll eller imorgon. 

Bye bye!