Det blev inget hus... :-(

Åh, vad det känns tråkigt, men ändå helt rätt! Vi kom fram till att vi inte har råd att hyra det megastora huset just nu, och i huvudet känns det som rätt beslut men i hjärtat blöder det en aning, faktiskt. Vi ska istället sikta in oss på att jag och Alva flyttar in till M till att börja med, och så ska vi försöka byta jobb båda två. Det är så tråkigt egentligen, för jag trivs verkligen på Ica, men arbetstiderna suger och ska vi försöka bygga upp våran lilla familj igen och få det att fungera, så behöver vi helgerna tillsammans, och det känns inte helt okej att komma hem kl 23 en vardagskväll (speciellt inte med tanke på att jag går och lägger mig samtidigt som Alva de flesta kvällarna, d v s mellan kl 20- 20.30). Dessutom tycker jag att "klimatet" har hårdnat en del på jobbet - det har förekommit ganska mycket snatterier den senaste tiden, så nu måste vi i kassan vara stenhårda med att kolla i väskor och kassor m m, och det känns inte helt okej längre. Jag kan inte riktigt förklara det, men det är inte lika kul längre, för man känner sig så... tja, jag vet inte. Man är så jäkla rädd för att missa något och man vet att man har ögonen på sig... Förstår ni vad jag menar? Ja, ja... vi får väl se vad som händer! Huvudsaken är att M får tag i ett annat jobb, så att han slipper förlora typ 3 timmar om dagen på att pendla.

Vad gäller viktväktandet, så började jag igår igen... Det känns som att jag har skrivit det här förut, men nu SKA jag verkligen försöka! Jag är i och för sig inte laddad till 100% den här gången heller, så jag kan inte säga hur länge jag kommer kunna hålla mig till poinsen... Det är ju så jävla patetiskt egentligen att man har så fruktansvärt dålig karaktär! Jag skäms över mig själv!!! Jag beundrar verkligen er därute som klarar det!!!

Idag är jag ledig, och har bokat tvättstugan... Kul! Vad knäpp man är egentligen som inte passar på att njuta av att man har ledig dag, men det är ju just på de lediga dagarna man har typ 1000 saker att hinna ikapp och måste göra... Ska i alla fall försöka hinna med att gå ner till mamma en sväng senare, så att Alva får träffa sin älskade mormor. De två har verkligen funnit varandra! Och det är så roligt, för nu börjar Alva ty sig till sin morfar också - när hon var ledsen förra veckan och jag tog upp henne i famnen för att trösta henne, så sträckte hon ut armarna mot honom istället... Han blev ju mäkta stolt över det! Alvas mormor och morfar är de bästa i hela världen!!!